Ann-Charlotte Marteus skrev i somras en ledare i vilken hon, genom att använda sig av belysande exempel, satte fingret på hur svenska politiker närmast koketterar med sin egen naivitet. Orden "vi har varit naiva" har helt enkelt blivit svenska politikers sätt att två sina händer. Med dessa ord låter man antyda att de egna misstagen mest en olycklig bieffekt av någonting i grund och botten väldigt bra, nämligen den egna fina människosynen.
Att som toppolitiker vara naiv är emellertid inte något fint, utan ett utslag av ren inkompetens. De ständiga hänvisningarna till den egna naiviteten är ett tecken på att man inte har någonting i politiken att göra. Toppolitiker med ansvar för skattemedel, rättsväsende och bidragsutbetalningar skall inte vara naiva. Tvärtom, en hälsosam dos cynism är är ett måste för varje politiker på högre nivå. Detta gäller i synnerhet om de visioner man vill förverkliga till sin natur är idealistiska.
För några dagar sedan berättade riksdagsledamoten Åsa Lindestam (S) att hon inte bara var "stolt" över att vara naiv, utan att hon därtill tyckte detta var någonting "fint". Vad som gör detta intressant är inte bara att Lindestam i egenskap av riksdagsledamot har till jobb att stifta lagar och att bestämma över skattesatser och bidrag.
Vad som framför allt gör Lindestams naivitet intressant är det faktum att hon är försvarsutskottets vice ordförande. Det är hennes jobb att bedöma militära hot, utvärdera militära samarbetspartners och se igenom den propaganda som Ryssland alltmer aggressivt pumpar ut över världen. Detta finner hon emellertid, enligt egen utsago, fullt förenligt med att såväl vara en "stolt naiv svensk" som tycka
"det är fint att vara naiv".
Att vi har fått en samhällsdebatt där uttalanden som dessa blivit vardagsmat, säger dessvärre väldigt mycket om hur långt infantiliseringen av den svenska politiken har gått. Att bete sig som en idealistisk och naiv tonårsaktivist har blivit ett sätt att snabbt göra politisk karriär.
DN1,
Exp1,
Ab1
