Det rekordstora asylmottagandet är oproblematiskt och den svenska ekonomin går som tåget. Ungefär så lyder budskapet, när Peter Wolodarski på ledarplats i DN summerar sin syn på tillståndet i Sverige. Som brukligt är i dessa sammanhang hade DN knappt hunnit publicera denna text innan den outtröttlige nationalekonomen Tino Sanandaji hade pulvriserat Wolodarskis grötmyndiga tes fullständigt.
Problemet i sammanhanget är att det högst tvivelaktiga budskap DN pumpar ut lär nå fram till betydligt fler än vad Sanandajis sågning av detsamma kommer att göra. Därmed planteras ännu en halvsanning i det allmänna medvetandet. Sanandajis nationalekonomiskt betydligt mer relevanta analys kommer förvisso också att spridas, men inte alls lika effektivt som Wolodarskis.
Likheterna mellan detta och det propagandakrig som Ryssland bedriver är slående. I båda fallen handlar det om att dränka samhällsdebatten med tillräckligt många skönmålningar, vrångbilder och direkta lögner för att sanningen skall drunkna i bruset. I båda fallen finns sanningen tillgänglig för alla som aktivt letar efter den. I båda fallen är emellertid halvsanningarna och lögnerna så många och utbredda, att skrämmande många endast kommer i kontakt med dessa.
Därför diskuteras fortfarande runt svenska fikabord gång på gång lögnerna om hur Carema vägde blöjor för att spara pengar, som om de vore sanningar. Därför är idag Henrik Arnstads demagogiska vrångbild av fascismen så utbredd att Sveriges statsminister kommer undan med att hänvisa till den.
Därför kan den debattör som i Sverige år 2015 felaktigt påstår att invandringen är en vinstaffär räkna med mängder av ryggdunkningar, samtidigt som den som hänvisar till vad forskningen har att säga får finna sig i att bli rasistanklagad. Därför hänvisas i de infekterade diskussioner om invandringen som med jämna mellanrum får bekanta att bryta med varandra, inte sällan till skrönan om att Sandvikens kommun skulle ha tjänat en halv miljard kronor på invandringen.
Detta är en väldigt kuslig utveckling. Att en del människor väljer att förkasta sanningen när denna inte överensstämmer med den egna världsbilden är förvisso inget nytt. Vad som däremot är nytt är den legitimitet denna ståndpunkt har fått bland journalister, opinionsbildare och akademiker. I stället för att stå upp för upplysningsidealen är dessa grupper idag de pådrivande krafterna när sanningen förvanskas.
Ännu mer kuslig blir dock utvecklingen av att man inte nöjer sig med detta. När debattörer som Sanandaji trots allt får spridning försöker man dessutom, precis som i Ryssland, att misstänkliggöra dessa. Man ifrågasätter deras kompetens, trots att denna är oomtvistad. Man spelar gång på gång ut av guilt by association-kortet, man publicerar groteskt förvanskade versioner av deras uttalanden, och så vidare. Likheten med vad som pågår i Ryssland blir därmed total.
DN1,
Exp1,
Ab1,
SVT1
