"Det var ett misstag [...] att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Så kommenterade idag Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé sitt partis omläggning av dess migrationspolitik.
Det är bra att Tobé är självkritisk. Det är ännu bättre att Moderaterna på sistone (som ett av väldigt få partier) har börjat hantera frågan på ett vuxet sätt. Om fler politiker vore villiga att såväl erkänna sina misstag som omvärdera sin inställning, skulle detta säkerligen göra underverk för den svenska samhällsdebatten.
Det är dock svårt att värja sig från känslan att det är någonting som skaver. Den nya moderata linjen är inte följden av att Alliansen förlorade valet eller att Fredrik Reinfeldt avgick som partiledare. Tvärtom, den nya moderata linjen är blott ett par månader gammal. Innan dess framstod Anna Kinberg Batra som en Reinfeldtklon som mekaniskt stoppade in ordet "öppenhet" (med vilket avsågs fortsatt extrem migrationspolitik) i var och varannan mening.
Det krävdes att asyltrycket på Sverige närmade sig volymer som, omräknat till på årsbasis, motsvarade en halv miljon människor för att Moderaterna skulle tänka om på allvar. Därtill krävdes att Sverigedemokraterna närmade sig ett väljarstöd på 20 %, och det krävdes att den decemberöverenskommelse som man in i det sista försvarade med näbbar och klor dog.
Att Tobé i sitt utspel hänvisar till en av Moderaterna beställd opinionsundersökning, då han förklarar omläggningen av partiets politik, är talande. Han hade kunnat hänvisa till grundläggande matematiska samband, han hade kunnat motivera omläggningen på högst rationella grunder och han hade kunnat låta sitt resonemang bottna i skenande utgiftsökningar.
I stället hänvisade han till nämnda opinionsundersökning, och utvecklade därtill resonemanget med paralleller till hur brittiska Tories har bemött UKIP. Det är ingen särskilt smickrande bild som framträder. Det tycks, kort sagt, i första hand vara strategi och taktik som ligger bakom omläggningen, inte övertygelse eller omsorg om Sverige.
Detta väl sagt är Moderaterna nu, till följd av nämnda omläggning av politiken, den mest konstruktiva kraften i svensk politik. En proteströst på Sverigedemokraterna var fullt befogad i valet 2014, men om det är en kraftig omläggning av migrationspolitiken man önskar är det nu Moderaterna man bör ge sitt stöd. Såvida inte de övriga partierna i nästa val har omvärderat sin inställning till Sverigedemokraterna och så länge partiet inte ser ut att få egen majoritet, kommer en röst på Sverigedemokraterna då endast att gynna Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Det finns goda skäl att vara såväl misstänksam mot som förbannad på Moderaterna, efter vad Fredrik Reinfeldt valde att göra mellan 2010 och 2014. Situationen är nu emellertid så allvarlig att vi inte har råd att låta oss styras av hämndbegär. I nuläget är det mest konstruktiva man kan göra att svälja stoltheten och ge Moderaterna sitt stöd, alldeles oavsett vad man tycker om de moderata rikspolitikernas kappvändande som sådant. Tiden för hämnd är definitivt inte nu.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Exp1,
SVT1,
Ab1
