När Mehmet Kaplan utsågs till minister skedde detta endast några månader efter att han hade liknat jihadister vid frivilliga i finska vinterkriget. Att Kaplan trots detta tilläts bli minister i Sveriges regering gjorde mig inte bara arg, jag upplevde det som genuint obehagligt.
Generositetsprincipen bör dock denna tillämpas även på bostadsministern. Ingenting tyder på att han faktiskt skulle sympatisera med rörelser som IS, och vi uttrycker oss alla klumpigt från och till. Om den famösa vinterkrigsjämförelsen hade varit en engångsföreteelse hade det måhända därför varit orättvist att fortsätta fokusera på denna.
Jämförelsen var dock inte en engångsföreteelse, den var bara en i raden av högst anmärkningsvärda incidenter. När det kommer till den terror som till exempel jihadisterna i Syrier gör sig skyldiga till har Kaplans uttalanden om denna främst gått ut på att relativisera orsakerna och misstänkliggöra arbetet med att motverka den. Vad mer är, när han blivit ifrågasatt har han påfallande ofta svarat med att på en och samma gång försöka både förminska och misstänkliggöra sina kritiker.
Av allt att döma trodde han att denna taktik skulle fungera även efter att hans middag med Grå vargarna och den folkmordsvurmande Barbaros Leylani hade uppmärksammats. Först skickades ett pressmeddelande i vilket Kaplan avfärdade anklagelserna ut, därefter lät Kaplan via sin pressekreterare (som då satt tillsammans med honom på ett tåg) meddela att det hela inte var konstigare än om han hade varit på samma middag som Bert Karlsson.
I och med detta trodde Kaplan gissningsvis att saken var ur världen, men överraskande nog valde emellertid pressen att denna gång ta sitt jobb på allvar. Efter att länge haft frikort behandlades Kaplan plötsligt som vilken politiker som helst, och hans arrogans förvärrade därför bara saken. Bostadsministern blev föremål för krigsrubriker och hans sedan länge kända kopplingar till den islamistiska och turknationalistiska organisationen Millî Görüş blev plötsligt uppmärksammade av bland andra SVT.
Därefter fick Kaplan förklara sig inför Stefan Löfven, som i sin tur offentligt valde att både kritisera och distansera sig från bostadsministern. Han tvingades därtill be Bert Karlsson om ursäkt, och den av allt att döma till syndabock utsedde pressekreteraren belades med munkavle.
Allt detta skedde dock, vilket bland bland andra Bawar Ismail noterat, utan att Kaplan tog avstånd från Millî Görüş. I själva verket tyder väldigt mycket på att han liksom denna organisation står det turkiska regeringspartiet AKP väldigt nära. Vad som gör detta så intressant är att anhängare av det konservativa, islamistiska, nationalistiska, auktoritära och krigiska AKP (varav Kaplan tycks vara en, men definitivt inte den enda) har funnit en hemvist det vänsterradikala Miljöpartiet.
Förklaringen till detta är Miljöpartiet med hull och hår anammat identitetspolitiken. I och med denna har hudfärg, etnicitet och religion kommit att bli så mycket viktigare än ideologi, att någon som gissningsvis över huvud taget inte delar partiets värderingar idag representerar det i regeringen. Detta i ett läge då det ansvarsområde Kaplan givits ansvar över seglat upp som ödesfråga för Sverige.
Läs även:
Bawar Ismail,
Daniel Braw,
Aje Carlbom
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
Exp1,
Exp2,
Exp3,
Exp4,
Ab1,
Ab2
