Med buller, bång och stor fanfar passade de trenne socialistiska regeringspartierna igår medelst en debattartikel på att göra reklam för de "satsningar" om totalt 500 miljoner kronor som i vårbudgeten görs på integration.
Innan vi går vidare är det värt att notera att regeringen därmed ser integration som en kostnad, snarare än ett sätt att spara pengar. Detta kan tyckas paradoxalt då hela vitsen med arbetsmarknadsintegration är att bidragsberoendet skall minska, men i debattartikeln återfinns en förklaring till detta. Satsningarna i fråga visar sig nämligen bestå av samma gamla åtgärder som vi sedan länge vet inte fungerar.
Vad som i första hand gör artikeln intressant är det faktum att denna kostnad uppskattas till 500 miljoner kronor. Beloppet är felräkningspengar i statsbudgetsammanhang*, men samtidigt tillräckligt högt fört att vara ogreppbart för stora delar av valboskapet. Rent konkret innebär detta att den påstådda integrationssatsningen är en bluff, men att man genom denna bluff hoppas framstå som handlingskraftiga.
En siffra som däremot inte omnämns i debattartikeln är de 50 miljarder kronor som invandringens direkta kostnader väntas uppgå till under året. Denna utgift kan till skillnad från kostnaden för den så kallade integrationssatsningen näppeligen kallas för felräkningspengar. Tvärtom, utslaget per arbetande svensk och år motsvarar utgiften över 10 000 kr, och då är ändå stora delar av migrationspolitikens sammanlagda kostnader inte inräknade.
Vad som är viktigt att ha klart för sig att denna utgift är kostnaden för den omhändertagandepolitik Sverige bedriver. Att endast ge någon en fristad är krasst uttryckt gratis. Vad som kostar pengar är inte att människor tar sig till Sverige, utan alla de åtaganden den svenska staten har tagit på sig utöver att erbjuda människor från andra länder en fristad.
Dessa åtaganden är så omfattande att rekordmånga människor år efter år har tagit sig först över Medelhavet, och därefter genom hela Europa, för att söka asyl i ett kallt och mörkt land i världsdelens norra utkanter. Omhändertagandepolitiken har emellertid inte bara fungerat som asylmagnet, utan dessvärre också varit det enda vi haft att erbjuda. Den svenska politiken har effektivt utestängt de utomeuropeiska invandrarna från arbetsmarknaden, och politikernas vilja att genomföra de reformer som nu blivit helt nödvändiga har varit obefintlig.
Det är i ljuset av detta de 500 miljoner som nu läggs på satsningar på förbättrad integration bör ses. Att åtgärderna är overksamma är uppenbart för alla med båda fötterna på jorden, men vad som på många sätt gör det hela ännu mer intressant är det faktum att beloppet 500 miljoner exakt motsvarar en procent av beloppet 50 miljarder.
Med andra ord är satsar regeringen hundra gånger mer på en passiviserande omhändertagandepolitik för invandrare, än vad man i och med de insatser som utlovas i debattartikeln satsar på att få invandrare i jobb. Det är en fullständigt häpnadsväckande form av verklighetsflykt, även för att komma från regeringen Löfven.
* Med undantag för i de stater som just nu står i fokus för den svenska utrikespolitiken.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
