Flera stora mediejättar, däribland Dagens Nyheter, har de senaste åren vid upprepade tillfällen oreflekterat återpublicerat uppenbar rysk propaganda som om denna vore nyhetsmaterial värt att ta på allvar. Jag har personligen flera gånger varit kritisk till den nu dagsaktuelle Patrik Oksanen, men det kan i sammanhanget inte nog poängteras hur han länge som en av ytterst få opinionsbildare gjorde en heroisk insats för att uppmärksamma detta.
Idag är den ryska propagandan inte längre ett underrapporterat ämne. Skiftet kom för några år sedan, och var tämligen abrupt. Sedan dess har EU-kritiker, Natomotståndare och sverigedemokrater slentrianmässigt utmålats som personer som går Putins ärenden. I ett inte obetydligt antal fall har anklagelserna varit befogade, men överlag har de beskyllningar som nu framförs varit tämligen urskillningslösa och i många fall ytterst ogrundade och orättvisa.
Bilden som framträder är den av ett narrativ™ där anklagelserna har väldigt lite med en vilja att bekämpa påverkansoperationer att göra. Snarare, tycks det, ses de slentrianmässiga beskyllningarna för att gå Putins ärenden som ett effektivt verktyg för att bekämpa och misstänkliggöra meningsmotståndare.
Som av en händelse spelar detta de ryska propagandamakarna rätt i händerna. De ogrundade, slentrianmässiga och svepande anklagelserna bidrar till att exakt den misstro och misstänksamhet skaparna av den ryska propagandan hoppas åstadkomma frodas. Fallet med den nu rikskända e-postkonversationen mellan UD och Patrik Oksanen tjänar som en utmärkt illustration av detta.
Det kan förvisso inte uteslutas att Ryssland faktiskt hade ett finger med i spelet. Det faktum att den främsta måltavlan för de anklagelser som nu framförs är den i sammanhanget så gott som garanterat oskyldige Hanif Bali, är dock ett närmast överdrivet pedagogiskt exempel på faran med att lättvindigt kasta denna sorts anklagelser omkring sig.
Det ansvarslösa agerande såväl media som politiker nu ägnar sig åt får inte bara misstänksamheten i samhället att breda ut sig epidemiskt. Det försvårar dessutom dramatiskt möjligheterna att framöver föra seriösa diskussion om just ryska påverkansoperationer. Ett i sammanhanget mer kontraproduktivt agerande är svårt att föreställa sig.
En annan, och minst lika ironisk, konsekvens av de många minst sagt dåligt underbyggda beskyllningarna, är att den faktiska propagandan tillåts flyga under radarn. På detta fick vi så sent som igår ett synnerligen pedagogiskt exempel, när flera etablerade nyhetskanaler (däribland talande nog Dagens Nyheter) belönade de ryska anklagelserna om att Sverige var källan till det nervgift som användes i engelska Salisbury med omfattande rapportering.
I stället för att antingen tiga ihjäl vad som uppenbart var en avledningsmanöver, eller direkt avslöja denna som just en sådan, gick nyhetsredaktionerna rakt i den fälla de ryska propagandamakarna hade gillrat för dem. Man belönade inte bara ett agerande ämnat att väcka uppmärksamhet med just stor uppmärksamhet. Man gick dessutom i svaromål, och bidrog på detta sätt till att ge det ryska fulspelet legitimitet.
Den ryska propagandans syfte är nämligen inte, som många naivt tycks tro, att framställa Ryssland som oskyldigt. Den ryska propagandans syfte är att pumpa ut ett flertal och sinsemellan helt oförenliga versioner av ett händelseförlopp, för att åstadkomma största möjliga förvirring.
Att rysk propaganda idag, till skillnad från för några år sedan, är ett allt annat än underrapporterat ämne, har inte gjort Sverige mindre mottagligt för den. Tvärtom, vårt i sammanhanget så monumentalt kontraproduktiva agerande har snarare om något sannolikt gjort oss mer sårbara. Det är, för att uttrycka det milt, något av ett underbetyg för nivån på den svenska samhällsdebatten.
