Vid en bedömning av ett utspel i form av ett påstående finns ett flertal parametrar att ta hänsyn till. Avsändarens ordval, framförandets finess, vad som är taktiskt, vad som är onödigt polemiskt, et cetera. När det kommer till kritan är dock en bedömningsgrund viktigare än alla andra – nämligen huruvida påståendet som sådant är sant.
När Jimmie Åkesson nyligen påstod att den höga arbetslösheten bland invandrare berodde på att "de passar inte in i Sverige" resulterade detta i en medial skandal, som därefter fullständigt överskuggade vad som annars kunde ha blivit en ytterst välbehövlig diskussion.
Åkessons ordval var – såvida det inte var extremt taktiskt – inte särskilt taktiskt. Det saknade den finess man kunde förvänta sig från ledaren för ett stort parti, inte minst för att det fullkomligen bad om att bli föremål för avsiktliga missförstånd. Inte desto mindre var uttalandet på det stora hela helt sant.
Vad Åkesson sade gäller naturligtvis långtifrån alla (vilket man också behöver vara extremt ogin i sin tolkning för att få det till att han menade), men det gäller tillräckligt många för att invandring i den skala vi idag bevittnar skall bli ett stort problem. Exemplen på detta är både många och uppenbara.
Den i genomsnitt ytterst låga utbildningsnivån bland asyl- och anhöriginvandrare gör att många av dem också passar ytterst dåligt in på en arbetsmarknad som den svenska. Stora kulturella skillnader gör att många invandrare har svårt att anpassa sig och lära sig de sociala koderna. I synnerhet som de kulturella skillnaderna i praktiken påfallande ofta yttrar sig i åsikter som allmänt anses fullständigt oacceptabla i ett västeuropeiskt land.
Denna friktion förstärks av att stödet för direkt islamistiska åsikter bland de personer som invandrat till ett sekulärt samhälle från länder i Mellanöstern och Nordafrika är betydligt större än vad de flesta är på det klara med. Ytterligare friktion uppstår då klanväldet förflyttas till ett tillitssamhälle med omfattande transfereringssystem.
Vad Åkesson satte fingret på är nyckeln till migrationspolitikens impopularitet, omfattande negativa konsekvenser och status som politisk varböld. Huruvida hans sätt att formulera detta var lämpligt kan diskuteras, men den som avfärdar budskapet som sådant har inte förstått någonting.
