Att avfärda Kristdemokraterna är till synes lätt. Partiet kryllar av företrädare med blödande hjärtan, som mer än gärna är generösa med andras pengar. Inte heller är partiet i närheten av att vara så konservativt som många av dess företrädare gärna vill utmåla det som. Skrapar man lite på ytan finner man dock att partiet är betydligt mer mångfacetterat än så.
I en gästledare i Svenska Dagbladet gör idag Johan Ingerö en påfallande intressant analys av partiets insats i valrörelsen. Ingerö kopplar det tidigare så uträknade partiets framgångar dels till att man faktiskt vågat göra sig obekväm i många frågor, dels till att den av identitetspolitik och nyvänsterideologi så anfrätta Millennial-generationen nu får konkurrens av den mer konservativa Generation Z.
Till de frågor Ingerö tar upp är jämställdhetspolitiken. Genom sina ställningstaganden på detta område har Kristdemokraternas retat gallfeber på socialliberaler, som syrligt svarat med att "[d]et är 2018, inte 1918". Med detta menar nämnda socialliberaler att en politik där familjer i högre grad får bestämma över sig själva, och i motsvarande lägre grad slipper styras av politiker, utgör en skräckvision.
För denna hållning har Kristdemokraterna dock belönats av väljarna. Man blev inte bara större än Folkpartiet, utan åtnjuter dessutom högre förtroende i jämställdhetsfrågor än både dem och Miljöpartiet. Man blev därtill större än båda partierna även bland unga och kvinnor.
Detta är långtifrån första gången partiet gjort ett överraskande bra val, och häri återfinns någonting lika viktigt som förbisett. När partiet har vunnit framgångar har man nämligen också gjort detta genom att faktiskt nå ut till vad Göran Hägglund en gång kallade för "verklighetens folk". Människor som, likt den breda majoriteten, ofta är både mer okunniga och ointresserade av politik än vad man i den politiskt intresserade klassen oftast förstår.
Kristdemokraternas formtoppar genom åren ger, annorlunda uttryckt, en mycket både fascinerande och lärorik inblick i vilka strängar man måste spela på för att nå ut till den breda allmänheten. Kristdemokraternas framgångar har inte varit resultatet av politiker som rabblat statistik eller hållit ideologiska brandtal. Kristdemokraternas framgångar har varit resultatet av fingertoppskänsla.
Dessa framgångar har infunnit sig när man inom ett på många sätt väldigt annorlunda parti lyckats hitta precis rätt anslag, och funnit precis de rätta knapparna att trycka på. Vad Kristdemokraterna visat är att den politiskt ointresserade och oinsatta massan är fullt möjlig att nå, bara man är villig att byta verktygslåda.
Partiet har lyckats med detta genom att vara annorlunda, genom ett stundom påfallande oortodoxt politiskt anslag och genom att vara äkta. Den som vill bekämpa de socialistiska, rationalistiska och progressiva idéerna bör av precis denna anledning studera partiet väldigt noga. Vad partiets framgångar vittnar om är existensen av en väldigt stor och i stort sett outnyttjad potential.
