En påfallande intressant aspekt av årets riksdagsval är det faktum att valkretsen Stockholms kommun uppvisade ett väldigt annorlunda mönster än riket i övrigt. I denna valkrets tappade allianspartierna två mandat, samtidigt som de rödgröna partierna ökade med ett. Sammantaget stärkte vänstern med andra ord påtagligt sin position på högerns bekostnad i valkretsen, något som inte heller det faktum att Sverigedemokraterna ökade med ett mandat förändrar.
Många har uttryckt förvåning över detta, men faktum är att utvecklingen snarare gjort Sverige mer likt andra länder. Det normala i västvärlden är att invånarna i huvudstäder i betydligt högre grad röstar på vänsterpartier än vad landets befolkning som helhet gör. Att det förhållit sig annorlunda i Sverige bör snarare förstås som ännu en indikation i raden på hur mycket Sverige avviker från resten av världen.
Utvecklingen i Stockholms kommun sammanfaller dock med en annan trend. Det antyds allt oftare dessa dagar att Socialdemokraterna är ett parti för bidragstagare. Det ligger givetvis väldigt mycket i detta, men som generalisering leder lätt påståendet tankarna fel. Denna generalisering äger förvisso stora retoriska kvaliteter, men om det faktiskt är förståelse man är ute efter bör man inte förledas till att göra det riktigt så enkelt för sig.
Socialdemokraterna av idag bör i stället ses som ett parti för människor som lever på skattepengar. Dessa skattepengar betalas förvisso ofta ut i form av bidrag, men långt ifrån alltid. Dessa skattepengar betalas även ut i form av till exempel löner till LO-kollektivets mindre bemedlade (läs offentliganställda) medlemmar, garantipensioner och så kallade socialförsäkringar.
De betalas dock också ut i former vilkas sociala status är allt annat än låg. De betalas ut i form av höga löner till offentliganställda tjänstemän. De betalas ut i form av generaldirektörslöner. De betalas ut i form av stöd till NGO:er (eller rättare sagt quangos) som håller hela samhällsklasser med välavlönade jobb, samtidigt som de har fräckheten att påstå sig utgöra "civilsamhället". De betalas ut i form av vidlyftiga stöd till kulturinstitutioner, vilkas verksamheter det saknas en naturlig efterfrågan för. Och så vidare.
Vad som förenar utbetalningarna av den senare sorten är att förmånstagarna dels åtnjuter hög status, dels är kraftigt koncentrerade till Stockholm. De skattemedel som avsätts för ändamålet betalas av svenskar i hela landet, men används för att berika en progressiv elit i Stockholms innerstad.
Att socialismen är populär i centrala Stockholm är därför inte särskilt förvånande. Vad som däremot är förvånande, är att högbeskattade låginkomsttagare i till exempel Ragunda kommun går med på att
betala bistånd till med svenska mått mätt lågbeskattade höginkomsttagare i Stockholm.
