Det moderna samhället vägleds av förnuftet och vetenskapen, och har lyckats frigöra sig från den religion, den vidskepelse och de irrationella sedvänjor som tidigare var viktiga maktfaktorer. Så lyder en omhuldad föreställning som inte bara torgförs av politiker och progressiva opinionsbildare, utan som de allra flesta därtill tar för så given att de inte för ett ögonblick skulle få för sig att ens reflektera närmare över saken.
Problemet med denna föreställning är inte bara att till exempel postmoderna charlataner åtnjuter en hög social och akademisk status i vårt förment evidensbaserade samhälle. Vad som framför allt gör den falsk är det faktum att samhället av idag alltjämt i allra högsta grad präglas av sedvänjor och narrativ av en religiös och vidskeplig natur, om än i halvhjärtad sekulär förklädnad. Ja, faktum är att parallellerna i grund och botten är så uppenbara att det från den någorlunda historiskt bevandrade personens sida närmast krävs en aktiv insats för att inte se dem.
Postkolonialismen, myten om den strukturella rasismen och föreställningen om det grasserande kvinnohatet är ingenting annat än arvsynden i ny skepnad. De floskelspäckade värdegrundsdokumenten är ingenting annat än vår tids katekes. Föreställningen att jordens undergång står för dörren till följd av människans koldioxidutsläpp är ingenting annat än den urgamla religiösa eskatologin i samtida språkdräkt, och de profeter som nu förespråkar klimatdiktatur har en slående likhet med till exempel digerdödens flagellanter. Parallellerna mellan vår tids hätska jakt på ideologiska kättare och puritanernas häxprocesser är uppenbara, och frasen alla människors lika värde fyller för den nutida människan samma rituella funktion som Ave Maria en gång gjorde för tidigare generationer.
Listan kan göras oändlig, och detta borde inte förvåna någon. Vårt behov av ritualer är konstant, vår irrationella natur är ett biologiskt faktum alldeles oavsett vad upplysningstänkarna intalade sig, och kulturella sedvänjor har alltid visat sig betydligt mer beständiga än sina mer flyktiga yttre former. Vad mer är, som Oswald Spengler, Max Weber, Erik von Kuehnelt-Leddihn och senast Mencius Moldbug konstaterat är den rådande progressiva ordningen ingenting annat än en gren av den protestantiska puritanismen.
Det samhälle vi intalar oss är rationellt, sekulärt och tolerant är i själva verket genomsyrat av religion. De värderingar vi intalar oss är en produkt av toleransen och det sunda förnuftet är i själva verket en produkt av en tämligen fanatisk gren av kristendomen, vars närmaste släkting såväl Spengler som Evola finner i islam. Att detta tankegods på senare tid kliniskt rensats från varje spår av Gudsbegreppet gör det inte mer rationellt, tolerant eller sekulärt, men väl desto mer förrädiskt.
