Att det legat kommersiella intressen bakom en numera rikskänd sextonårings klimatengagemang och "skolstrejk" har varit känt i månader, men detta har inte förrän idag föranlett vare sig någon journalistisk granskning eller något stopp för flodvågen av panegyriska hyllningsreportage. Det hela är inte bara ett talande exempel på vilken undermålig kvalitet journalistiken håller, utan också en tydlig fingervisning om hur politiserad den egentligen är.
Den onyanserade rapporteringen om en klimatdebattör som å ena sidan utmålas som en legitim opinionsbildare med egna och genomtänkta åsikter, och å den andra utmålas som ett barn som under inga som helst omständigheter får kritiseras av vuxna, är bara ett i raden av exempel på detta. Andra exempel på synnerligen politiserade journalistiska narrativ är de om den systematiska rasismen, det djupt rotade kvinnoförtrycket, den ökande tryggheten och det gigantiska problemet med spridning av falska nyheter. Företeelsen yttrar sig dock inte bara i vad som rapporteras, utan lika mycket i vad som inte rapporteras. Exempel på det senare är att den tidigare så omfattande rapporteringen om våldtäkter sedan några år tillbaka plötsligt lyser med sin frånvaro, och att nyheter om grova våldsdåd numera snabbt förflyttas ned till nyhetsflödets notiser.
Det hela kan framstå som genomskinligt, men faktum är att taktiken fungerar. Den världsbild medierna förmedlar sätter agendan för samhällsdebatten, och vad gemene man upprörs över är inte det grova våldet, de många grova våldtäkterna, de gigantiska utgifterna för en oansvarig migrationspolitik eller att så många nyblivna pensionärer efter att ha slitit ett helt arbetsliv får leva på betydligt mindre belopp än många bedragare som ljugit sig till ett svenskt uppehållstillstånd. Vad människor upprörs över är att väktare avvisar en aggressiv kvinna som inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis från ett tunnelbanetåg, eftersom en närmast samstämmig journalistkår utan att framföra något som helst bevis för detta förklarar att det hela är ett utslag av rasism.
Kort sagt, den breda allmänheten dansar efter mediernas pipa. Den breda allmänheten blir upprörda när mediebranschens överstepräster säger åt dem att bli upprörda, och den breda allmänheten accepterar stillatigande den ena groteska oegentligheten efter den andra när mediebranschens överstepräster pedagogiskt förklarar för dem att det inte finns någonting att bli upprörd över. Den breda allmänheten, tycks det, saknar förmågan eller modet att såväl tänka själva som att se om sitt eget hus.
Resultatet blir att skrämmande många inte bara agerar på ett sätt som går rakt emot deras egna intressen, utan dessutom sluter upp bakom de samvetslösa makthavare som för en för samma breda allmänhet synnerligen destruktiv politik. Den breda allmänheten består, annorlunda uttryckt, till stor del av människor som fungerar som ett korrupt maktetablissemangs nyttiga idioter. Det finns flera anledningar till att det blivit så, men till de mest centrala hör det vänsterprogressiva budskap som genomsyrar det mesta mediebranschen gör.
Av denna anledning är det sjunkande förtroendet för media inte – som man från branschen själva aldrig försitter en chans att påpeka – någonting dåligt, utan tvärtom någonting bra. Journalister är inte i första hand, som det så ofta påstås, aktörer som å medborgarnas vägnar granskar makthavarna, utan utgör tvärtom själva en inflytelserik grupp av makthavare. I egenskap av makthavare ligger det naturligtvis stundom i deras intresse att granska andra makthavare, men när detta i stället passar deras syften kan en sådan granskning – som till exempel under migrationskrisen 2015 – trots ett uppdämt behov helt utebli, eller riktas nedåt mot mannen på gatan.
Det sjunkande förtroendet för media utgör därför inte en hot, utan en möjlighet. Av denna anledning bör ingen heller försitta en chans att upplysa den breda allmänheten om mediernas vilseledande rapportering, att sprida de obekväma sanningar journalistkåren försöker tiga ihjäl eller att påminna andra om hur skev nyhetsförmedlingen i valet av vad som poängteras och vad som tonas ned egentligen är.
