Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen. Jag hade vid tillfället i fråga inte möjlighet att utveckla mitt på en och samma gång både ärligt menade och avsiktligt provokativa påstående, och när jag sedan började fundera på hur jag bäst kunde svara, slog det mig att detta med fördel kunde göras i form av en offentligt text.
Att liberalismen är en vänsterideologi är inte en åsikt, utan ett väletablerat historiskt faktum. Liberalismens en gång självskrivna ställning som vänsterideologi återspeglas inte bara i liberala organisationsbeteckningar som Venstre och Sveriges vänsterpressförening. Detta följer också per definition, då det var just omständigheten att liberaler satt till vänster i den revolutionära nationalförsamlingen som en gång i tiden gav upphov till begreppet som sådant. Libertarianismen är inte bara en gren av liberalismen, utan därtill i mångt och mycket ett försök att gå tillbaka till liberalismens rötter. Av denna anledning kan man också på tämligen goda grunder hävda att libertarianismen (eller åtminstone den liberalism libertarianismen försöker återskapa) är en väldigt god kandidat till titeln som alla senare vänsterideologiers urmoder. Ett sådant resonemang hade måhända kunnat framstå som en meningslös akademisk övning, vore det inte för att denna omständighet har återverkningar på en debatt som fortfarande pågår.
Den klassiska liberalismen uppstod i Storbritannien, och kom att få en dominerande ställning efter vad som (i ett närmast skrattretande exempel på tillämpad whighistorieskrivning) fått namnet "den ärorika revolutionen". Det var under den nya ordning som därefter växte fram som marknadsekonomin, religionsfriheten, de negativa friheterna och den industriella revolutionen – det vill säga just de värden som libertarianer (och ironiskt nog också neoreakationärer) brukar tala sig varma för – slog rot. De jakobituppror som skakade det efterrevolutionära Storbritannien utgjorde ett påtagligt hot mot denna mer eller mindre libertarianska ordning, och det liberala svaret blev, talande nog, bland annat omfattande kulturell repression riktad mot de landsändar som hade varit drivande i upproren.
När tretton av de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 gjorde uppror var detta i mångt och mycket en konsekvens av att de inte fann den brittiska liberalismen vänsterradikal nog. Den ordning som under landets första år rådde i Amerikas förenta stater kan närmast betraktas som anarkokapitalistisk, och när landet 1789 fick en ny konstitution som av libertarianer ofta brukar framhållas som en kraftig vänstervridning, var detta i själva verket en högerreaktion i syfte att upprätta en ordning något mer lik den kungliga. Samma år utbröt också den franska revolutionen, som ursprungligen var ett försök att införa den anglosaxiska liberalismen i Frankrike. När snöbollen väl var i rullning kom landet snart att utvecklas i en betydligt mer radikal riktning, men inte desto mindre skulle de nu tre liberala traditionerna komma att korsbefrukta och influera varandra, varför även mycket av den franska liberalismens idégods med tiden blivit till liberal kanon.
Det är ur denna tradition som libertarianismen, på gott och ont, är sprungen. Mycket av vad den fört med sig är idag närmast omöjligt att föreställa sig en tillvaro utan, men annat har med tiden också visat sig högst problematiskt. I den mån en saudisk oligark vill finansiera wahhabistiska moskéer i Sverige med sina egna pengar, saknar till exempel libertarianismen medel att försvara sig. Utifrån libertarianismens fokus på äganderätt, religionsfrihet och negativa rättigheter går det inte att förbjuda någonting sådant, även om man på förväg vet att konsekvenserna kommer bli destruktiva och destabiliserande. En del libertarianer drar därför slutsatsen att saudiskfinansierade wahhabistiska moskéer inte är något problem, andra argumenterar för att finansieringen bör strypas på grunder som till sin natur dels inte är libertarianska, dels står i konflikt med libertarianismens grundprinciper.
Det är i sammanhanget tämligen uppenbart att det är den förstnämnda gruppen som företräder den renläriga libertarianismen, och i den sistnämnda man finner en avvikelse från denna. Slutsatsen man bör dra av detta är dock inte att man till varje pris måste stå upp för den renläriga libertarianismen, utan tvärtom att libertarianismen ibland leder väldigt fel. Libertarianismen kan till exempel utifrån sina egna premisser stoppa en oönskad och destruktiv folkvandring om denna primärt är driven av bidrag, men inte annars. I ett nordeuropeiskt, homogent och förhållandevis isolerat samhälle kan den renläriga libertarianismen sannolikt fungera väl som rättesnöre även in absurdum, men i globaliseringens tidevarv visar sig ideologin allt oftare sakna konstruktiva svar på vad som nu blivit till ödesfrågor.
Det är här libertarianismens vänsterursprung gör sig påmint, emedan den kompromisslösa och renläriga libertarianismen i detta läge blir till ett rent självskadebeteende. Huruvida man väljer att hantera detta genom att förkasta, omtolka eller göra avsteg från libertarianismen är sekundärt, så länge man inte insisterar på renlärighet till varje pris. Renlärighet är i detta läge inte en dygd, utan en destruktiv och fyrkantig hållning à la talesättets operationen gick bra men patienten dog. Att den renläriga hållningen är just renlärig, är dock omöjligt att förneka. Denna omständighet säger måhända någonting mindre smickrande om libertarianismen som sådan, men det gör definitivt inte renlärighet till ett självändamål.
