Mina uttagsautomater:
När vad som vid första anblick framstår som transfereringar från norra till södra Europa diskuteras, finns en återkommande tendens att utmåla nordeuropéer som skötsamma och sydeuropéer som slösaktiga. Dylika generaliseringar är visserligen inte helt tagna ur luften, men är trots detta i allra högsta grad olyckliga i sammanhanget, då de på artificiell väg blåser upp en konflikt mellan oss själva och våra bröder i syd i syfte att distrahera oss alla från vad som egentligen pågår. Förlorarna på sydeuropeiska statskonkurser hade nämligen inte i första hand varit sydeuropéerna själva, utan de banker och finansinstitut (varav många i norra Europa) som med berått mod lånat ut pengar till bankrutta regeringar i förvissningen att de europeiska skattebetalarna kommer tvingas rädda dem den dag gäldenärerna inte längre kan betala räntan.
De belopp det nu klubbade stödpaketet omfattar är så enorma att få inser vad de faktiskt innebär, men blir lättare att förstå om man översätter dem till svenska förhållanden. Då Sveriges andel av EU:s befolkning utgör drygt 2,3 procent, blir med rådande växelkurs den svenska kostnaden för stödpaketet 177 miljarder kronor, varav 92 miljarder kommer betalas ut som bidrag och 85 miljarder i form av lån (som aldrig kommer betalas tillbaka). Annorlunda uttryckt, vad Stefan Löfven i dagarna lovat bort är ingenting mindre än ett belopp motsvarande 35 000 kr per arbetande svensk. (Tar man därtill höjd för att sysselsättningsstatistiken dels omfattar stora mängder praktikplatser och subventionerade anställningar, dels inbegriper ett stort antal offentliganställda som uppbär lön för att göra sådant som har negativa snarare än positiva konsekvenser, finner man därtill att kostnaden utslagen per produktiv medborgare motsvarar ett betydligt högre belopp än så.)
Dessa pengar kommer att lånas upp av EU och dess medlemsländer, varpå de för överskådlig tid blir en källa till stora intäkter för banksektorn men höga utgifter för skattebetalarna. Helt i enlighet med det paradigm som kommit att utmärka den manageriella sena kapitalismen kommer de därefter bara för en kort tid att gå ut i ekonomin och driva på inflationen, varpå de permanent kommer parkera sig på konton tillhörande de banker, fonder, finansinstitut och multinationella storföretag vilkas ledare sällan försitter en chans att berätta för de människor som i och med stödpaketet tvingats pumpa in enorma belopp i deras organisationer att dessa är osolidariska rasister. Kort sagt, vad som kommer att ske är att gigantiska belopp omfördelas från typiska löntagare till personer med rik erfarenhet av att åka privatjet till Davos, Cannes och Martha's Vineyard.
Parallellt med att detta sker kommer skolbarn få lära sig att graden av korruption i Sverige är mycket låg, och att samhället aldrig varit så upplyst och rättvist som idag. Inom journalistkåren kommer man som en konsekvens av lika delar okunskap och krasst egenintresse omsorgsfullt undvika att informera den breda allmänheten om att denna har blivit skinnad. Vad mer är, genom att strategiskt ta ställning för Black Lives Matter, intersektionell feminism, fri invandring och censur av högertänkare kommer de giriga och skatteminimerande svågerkapitalister som utgör stödpaketets verkliga mottagare inte bara vinna förmenta socialisters och marxisters oreserverade välsignelse för sitt agerande, utan politiker som Jonas Sjöstedt kommer därtill med glädje göra gratisreklam för multinationella storföretag varje gång dessa dygdsignalerar, samtidigt som en borgerlighet fullständigt oförmögen att se verkligheten för vad den är dels låter sig snärjas i meningslösa pseudodiskussioner om att Vänsterpartiets politik på något sätt skulle utgöra ett hot mot samma företag, dels hävdar att företagen i fråga skulle vara anständiga människors vänner.
Det stödpaket EU:s ledare precis har klubbat utgör i själva verket ett mycket talande exempel på hur depraverad den progressiva ordningen egentligen är, och vilka fullständigt principlösa intressen de liberaler och progressiva som berömmer sig för att kämpa för antirasism, feminism och mänskliga rättigheter egentligen tjänar. Till de skrupelfria makthavarnas stora glädje är dock upplägget så abstrakt, beloppen så oöverskådliga och journalistiken så usel att detta kommer att passera i stort sett obemärkt förbi.