I DN kan man i en (alldeles för) lång artikel läsa om Mitt Romney och mormonerna.
Religion är som alla vet en löjeväckande form av vidskepelse (om än en sådan som av någon anledning i regel anses vara finare än övriga former av vidskepelse), men just mormonerna får mig att verkligen se rött. Se det såhär:
"Hm, jag har funnit Gud, och jag gillar Jesus budskap. Men hm, vilket inriktning skall jag välja? Svenska kyrkan? Katolicismen? Syrisk-ortodox? Sjundedagsrättshaverist, så jag kan få förverkliga min gamla dröm om att fira söndag på lördag? Nej, vänta här nu, Jesu Kristi kyrka av sista dagars veliga kanske vore något?!"
I Mormons bok (ett hemmasnickrat tredje testamente, författat av en mytoman vid namn Joseph Smith) berättar mormonerna om hur några israeliter utvandrade till Amerika långt före Columbus. Där byggde de upp stora civilisationer, slogs med varandra och såklart, hade ett komplext förhållande till Gud, blev ovän med honom, kom krypande tillbaka, och till slut hade ihjäl varandra och dukade under.
Denna bok är det allra viktigaste i mormonernas trossystem och, vad mer är, den anses vara fullständigt historiskt korrekt! Indianer påstås vara de förvildade ättlingarna till dessa bibliska folk. Mormonska "arkeologer" har förtvivlat letat efter de ruiner - som ju måste finnas där någonstans - denna civilisation lämnade efter sig, och så vidare. Joseph Smith lyckades till och med lära sig denna fallna civilisations språk, eller åtminstone delar av det - han fick till exempel lära sig att "honungsbi" hette "deseret" på detta fabulerade språk, och försökte ge delstaten Utah detta namn. Delstaten Honungsbi - yeah, right.
Om man verkligen på fullaste allvar tror att allt det där är sant, är man då lämplig att bli president?
