Journalistförbundets ordförande håller ett brandtal till journalistens försvar i Svd. Om man för tillfället lämnar etiopiska rättegångar åt sidan, och istället studerar vad Ordförande Nordlings faktiskt skriver, så framträder en elitism och narcissism av sällan skådat slag. Inlägget genomsyras av självförhärligande meningar i stil med:
"Och dessvärre tycks alltför många behövas påminnas om att en fri och granskande journalistik krävs av varje demokratiskt samhälle" samt "Journalistiken är en basvara i en fungerande demokrati, lika självklar som skolor och rättsväsende".
Visst. Nyhetsrapportering är viktigt. Men är det journalisternas uppdrag att rapportera om sin egen kritiska betydelse för demokratins fortlevnad? Är det Yrsa Stenius uppdrag att offentligt oroa sig för att bloggande amatörer utan journalistutbildning äventyrar demokratin? Är det den samlade journalistkårens uppdrag att gå i taket när en kriminell journalist, precis som oss vanliga dödliga, får acceptera en polisutredning av sina förehavanden när han avviker från den smala vägen?
"Journalistik är inte sällan ett livsfarligt uppdrag. Under 2010 dödades minst 94 journalister i tjänsten." Journalistik i krigszoner och diktaturer är inte sällan ett livsfarligt uppdrag. Journalistik i Sverige är i allmänhet kändisfester, vernissager, snittar och rödvinspimplande. Låt oss inte tappa perspektiven här.
"Men om journalister inte fortsätter resa till de områden som UD avråder från är det en katastrof." Allting skall granskas. Makthavares skumma förehavanden skall granskas. Gerillors skumma förehavanden skall granskas. Men katastrof? Låt oss, som sagt, inte tappa perspektiven här. Situationen i ett område UD avråder från resor till är antagligen allt som oftast en katastrof. Den kommer fortsätta vara en katastrof även efter att några svenska journalister har varit på besök. Svenska journalisters närvaro i regionen är ett myggbett i sammanhanget.
Ordförande Nordling avslutar sedan, utan att med ett ord ha idkat någon som helst självkritik, med att "Jag är också allvarligt bekymrad över att något som närmast kan beskrivas som journalisthat nu bubblar fram här och var i vårt samhälle." Kan det måhända förhålla sig så att det finns ett samband mellan detta och nämnda narcissistiska hållning? Kan det måhända vara som så att smaskiga men faktamässigt väldigt dåligt underbyggda artiklar om "vampyrmord" har någonting med saken att göra? Skulle kanske journalisternas anseende vara lite bättre om de inte hade varit på de sörjande föräldrana som gamar? Kan det ha något med att göra att alla som någonsin blivit intervjuade av en tidning dagen efter ha fått se sig felciterade? Kan det ha något att göra med att alla som läst en artikel som behandlat deras eget expertisområde har flinat brett åt felaktigheterna?
