Jag var också för en gemensam europeisk valuta. Euron är en utmärkt idé på många sätt, inte minst på det mentala planet då den bidrar till att förstärka den europeiska identiteten. Men euron gick mot katastrof i samma stund som länder som Grekland tilläts gå med, trots att de i all praktisk bemärkelse inte uppfyllde konvergenskraven. Och euron gick mot undergång i allt snabbare takt i samma stund som Tyskland och Frankrike började ignorera stabilitetspakten, och därmed gav övriga medlemsstater grönt ljus att göra samma sak.
Allt detta var inte uppenbart då folkomröstningen skedde, men det är med all önskvärd tydlighet uppenbart idag. Det uppenbara sättet att rädda euron är att samtliga medlemsländer med början nu balanserar sina budgetar, och harmoniserar den ekonomiska politiken så att inflation, löneutveckling och så vidare håller jämn takt. Detta lär inte ske, så låt oss så på de övriga tre alternativen.
- De mest krisdrabbade länderna går ur euron.
- De skötsamma länderna går ur euron.
- Europeiska centralbanken börjar låna ut pengar till medlemsstaterna, det vill säga det som vanligtvis kallas för att "trycka pengar".
Alternativ 1 skulle göra euron till en stabil och hållbar valuta. Tyvärr skulle den också leda till att Greklands och Italiens nytryckta valutor skulle falla som stenar, vilket i sin tur skulle göra deras statsskulder (som fortfarande till största del skulle räknas i euro) avsevärt större än idag. Detta skulle definitivt leda till inställda betalningar och att eurozonens banker skulle falla som dominobrickor. Detta skulle tvinga staterna att gå in och garantera bankkundernas pengar, vilket skulle sluta med att de idag skötsamma staternas statsskulder och underskott skulle öka dramatiskt och försätta även dessa i en grekisk situation.
Detta förutsatt att de över huvud taget får låna de pengar som behövs för att garantera bankkundernas pengar, vilket är allt annat än självklart. Ett kanske lika eller mer sannolikt scenario är att ingen kommer vilja låta dem pengar och alla löften om bankgarantier går upp i rök. Och även om de svenska bankerna skulle klara sig undan så skulle alla våra exportmarknader gå in i en avgrundsdjup recession som skulle föra den svenska arbetslösheten till aldrig tidigare skådade nivåer.
Alternativ 1 skulle drabba Sverige ungefär lika illa oavsett om vi var medlemmar i euron eller inte. Detta kan måhända vara ett argument för att gå med, men som ett litet land i en stor valutaunion kommer vi ha väldigt lite att säga till om i valet mellan alternativ 1 och alternativ 3. Om alternativ 3 blir verklighet - och det är min gissning att det i slutändan är precis detta som kommer att ske - så kommer Sverige att komma långt mycket lindrigare undan av att stå utanför euron.
Detta är inte rocket science. Detta är i grund och botten inte ens några nyheter. Detta är i själva verket rätt uppenbart för var och en som studerar situationen utan skygglappar. Folkpartiet däremot, har uppenbarligen skygglapparna på, vilket handlar om rent önsketänkande från deras sida. Jag hade sovit mycket bättre på nätterna om jag hade kunnat hänge mig åt samma sorts önsketänkande, men verkligheten är alldeles för påtaglig och hemsk för det.
Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är euron som är det bakomliggande problemet, den har bara förvärrat det. Det bakomliggande problemet är att banker har kunnat låna ut mängder av pengar till Grekland och Italien och fått behålla alla vinster så länge det hela gått bra. Nu när det inte gör det längre är det emellertid inte bankerna eller deras aktieägare som förutsätts ta förlusterna, utan medborgarna i de länder de är registrerade i. Detta är läxan som alla måst ha lärt sig till nästa gång. Låt oss bara hoppas att det blir en nästa gång.
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4
