Mikael Wiehe fick häromveckan kritik av KDU:s ordförande Aron Modig för en sångtext. Sångens text innehöll ett antal referenser som "galgar på torg", "huvuden i en korg" och liknande våldsamma antydningar, som en kommentar till skuldkrisen.
Utan att sympatisera särskilt mycket med Wiehes världsbild så kan jag här direkt säga att jag vid ett flertal tillfällen känt något liknande inför människor som till exempel Björn Wahlroos, som stolt basunerar hur de tar enorma risker med Sveriges ekonomiska framtid som insats för en fet bonus skull. Således vore jag en hycklare om jag instämde i kritiken mot Wiehes sångtext, och eftersom jag så gott det går försöker undvika att göra mig skyldig till den sortens hyckleri så tänker jag inte göra det heller.
När Wiehe nu svarar på kritiken så kan jag emellertid inte längre hålla tyst. Wiehe svarar att "det handlar om vreden mot kapitalismen" (no shit!), fortsätter med en utläggning som likställer protesterna i Grekland med protesterna i Tunisien och förklarar att de har precis samma orsak. Efter en kort utläggning om detta fortsätter Wiehe raskt till en lång utläggning i sin riktiga hjärtefråga, nämligen Kuba!
Kuba är förvisso inte en demokrati, skriver Wiehe, i alla fall inte i västeuropeisk parlamentarisk mening. Med detta vill Wiehe ha sagt att Kuba egentligen visst är en demokrati, bara inte i den imperialistiska västliga betydelsen av ordet. Wiehe fortsätter sedan med att sätta Kuba i relation till Pinochets Chile, ungefär som att ett diktatur skulle uppväga en annan. Och sedan kommer han med sitt favoritargument, som återkommer i en form eller annan varje gång han uttalar sig om Kuba:
Detta måste man se för att förstå den oerhörda lockelse som Kuba utgör för hundratals miljoner människor i Latinamerika och övriga delar av världen. För dem blir denna – relativa – välfärd som finns på Kuba en ouppnåelig dröm jämfört med deras egen tillvaro.
"Den oerhörda lockelse" som Kuba enligt Wiehe utgör för sydamerikaner finns måhända på ett konceptuellt, revolutionsromatiskt plan. Realiteten är att inga båtar med hoppfulla latinamerikaner styr mot Kuba. Mängder med båtar fulla av desillusionerade kubaner lämnar dock i en strid ström Kuba med destination - USA. Mängder med andra latinamerikaner tar sig varje dag in i USA via Mexiko. Det krävs ingen större verklighetsförankring för att förstå att det är USA och inte Kuba som utgör en "oerhörd lockelse för hundratals miljoner människor i Latinamerika och övriga delar av världen". Detta är uppenbarligen en verklighetsförankring som Mikael Wiehe saknar.
