Mitt under rådande primärvalsdramatik kommer nu oväntat positiva siffror från USA. Samtidigt skriver den evigt optimistiske Hans Rosling i ett omtalat debattinlägg entusiastiskt om hur tillståndet i världen är mycket bättre än vad folk i allmänhet tror. Allting är kanske inte kris och elände ändå kan tyckas, och det är inte utan att man känner hur det trots allt kanske finns hopp om framtiden ändå, eller hur?
Well. Jag har stor respekt för Hans Rosling och hans arbete. Hans skrifter och föredrag om tillståndet i världen presenterar en verklighet som allt som oftast tycks ha gått alla andra förbi. Hans världsbild utgör en väldigt viktig motbild till de mer konventionella och stereotypa föreställningar som vi bär på och ständigt matas med, och det nyskapande och entusiasmerande sätt han synliggör detta på hedrar honom.
Tyvärr så innebär den förbättrade värld Rosling så skickligt synliggör också att världens ändliga resurser förbrukas i en allt snabbare takt. Det ökade välståndet i tredje världen gör att konsumtionen av olja, fosfater och metaller har nått rekordnivåer, och detsamma gäller såklart för såväl behovet av jordbruksmark som skogsprodukter. Rosling själv förnekar inte detta problem, men påpekar gärna det hyckleri som vi gör oss skyldiga till när vi å ena sidan lever denna livsstil själva men å andra sidan förfasas över hur den nu sprids till en allt större del av jorden. Rosling har såklart helt rätt i detta, problemet är bara att utvecklingen är fullständigt ohållbar alldeles oavsett om vår inställning till den är hyckleri eller inte.
Mycket talar för att produktionstoppen för olja (peak oil) kommer att noteras någon gång detta eller nästa årtionde. När det gäller de för jordbruket så kritiska fosfaterna så uppskattas denna enligt vissa studier inträffa kring 2030*. När produktionen av dessa båda för civilisationen så kritiska tillgångar därefter minskar så kommer dyrare transporter och högre elräkningar vara bland våra mindre problem. Betydligt värre är att att tillgången till mat kommer att försämras.
Rosling påpekar att den snabba befolkningstillväxten minskar i utvecklingens spår, men en befolkning på sju miljarder är redan mer än vad jordbruket långsiktigt kan klara av. Jordens befolkning beräknas dessutom öka med några miljarder till innan de förändringar Rosling pekar på har slagit igenom fullt ut och befolkningstillväxten har upphört. Med två eller tre miljarder människor till så kommer naturligtvis matförsörjningen bli ännu svårare att klara av utan fosfater och olja.
Därtill kommer såklart problemen med att jorden kommer se annorlunda ut då fosfaterna och oljan börjar sina. Övergödning kommer att vara ett avsevärt mycket större problem idag, vilket i sin tur kommer att hota till exempel tillgången på fisk. Växthuseffekten kommer troligen ha gjort planeten varmare, med ökenspridning och försämrad tillgång på färskvatten till följd, vilket i sin tur kommer göra jordbruk omöjligt på stora arealer där detta bedrivs idag.
Den utveckling Roslings visar på har bidragit till att väldigt många människor har fått det bättre. De kommer säkert också att under ännu en tid fortsätta få det bättre. Tyvärr innebär samma utveckling att den tid när vi allesammans börjar få det mycket sämre igen rycker allt närmare.
* Mer optimistiska prognoser finns såklart också.