Att enmanklubben för inbördes beundran Carl B Hamilton fortsätter att propagera för ett svenskt EMU-medlemskap förvånar knappast någon som följt vad denne man har att säga i frågan. Att vår gamle statsminister Göran Persson nu visar sig vara en fortsatt varm vän av ett svenskt medlemskap gör mig däremot minst sagt förvånad.
Under de år Persson var först finans- och sedan statsminister retade många av hans uttalanden och mycket av hans politik gallfeber på mig, men jag betvivlade inte ett ögonblick på att Sveriges ekonomi var i goda händer. Jag har under de år som gått sedan hans avgång vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att sakna hans skarpa kommentarer - såväl de elakt dräpande som de intelligenta - i den svenska politiken.
Ingen skulle bli gladare än jag om Sverige en dag inom en inte alltför avlägsen framtid kunde ansluta sig till en välfungernde europeisk valutaunion, men tyvärr är denna förhoppning en sak och dagens verklighet en helt annan. Göran Perssons analys i EMU-frågan gör mig därför besviken, detta är inte den verklighetsförankrade Persson jag minns. Perssons förklaring till eurokrisen tycks gå ut att den orsakades av Internets intåg på scenen och att valutan sjösattes fem år för tidigt. Det europeiska samarbete i sönderfall vi ser omkring oss tycks däremot ha gått Persson helt förbi, eller endast framstå som en mindre olägenhet i hans ögon.
Det tycks ha gått utför med Perssons tänkande sedan han lämnade den politiska hetluften. Kanske åren i politisk exil på det numera riksbekanta Torp i Sörmland till slut har börjat ta ut sin rätt?
