Författaren Bengt Ohlsson skrev tidigare i år en uppmärksammad essä om fenomenet "kulturvänster".
Jag tycker inte Ohlsson har rätt i allt han han skriver. En del av hans påståenden verkar dåligt underbyggda och hans text känns i mångt och mycket som hans sätt att på en och samma gång kanalisera årtionden av missnöje. Men Bengt Ohlssons text är ändå vass, läsvärd och har många väldigt viktiga poänger. Den retade föga oväntat gallfeber på samma "kulturvänster" som den beskriver.
Idag går Malin Ullgren, "känd" från DN:s kultursidor, till motangepp. Ullgren bemöter dock praktiskt taget ingen av Ohlssons kritik i sak annat än svepande. Hon går till personangrepp i stället. Ullgren går ut hårt med att likna Ohlsson vid Anna Anka. Vad Ohlsson skriver är förvisso dåligt fortsätter Ullgren, men det var åtminstone "drag under galoscherna" och passar därmed redan i andra stycket på att klumpa ihop Ohlsson med Ny demokrati.
Därefter tar det inte lång tid för Ullgren att utmåla Ohlssons attack mot henne och hennes vänner som någonting som spelar Sverigedemokraterna i händerna. Ullgren passar därmed inte bara på att insinuera att Ohlsson håller sig med dåligt sällskap utan passar också indirekt på att helgonförklara sig själv. "Verkligheten" är den stora förlorare på Ohlssons agerande konkluderar Ullgren resonemanget.
Det fortsätter i samma stil. Ullgren står för Det Goda, Ohlsson är det barnsliga egostiska förgrämda offret som till skillnad från Ullgren inte bryr sig om de svaga i samhället. Ohlssons är dessutom en gammal gubbe, snart 50 år fyllda. Bara en sån sak.
Efter att i början av sin krönika ha förnekat existensen av en kulturvänster sedan 70- och 80-talen väljer därefter Ullgren att i slutet av densamma att utmåla sig som en del av vänstern snarare än kulturlivet. I denna nya roll passar hon därefter på sig att utmåla sig själv som ett offer för samma drev som fällde Juholt.
Ohlsson och Ullgren har skrivit varsin krönika. Båda är kaxiga. Båda är svepande. Båda är arga och bitvis bittra. Men där Ohlssons är rolig, vass och tankeväckande är Ullgrens uppblåst, tråkig och poänglös. Till och med den radikala Åsa Linderborg lyckades med konststycket att skriva en mer nyanserad replik än Ullgren.
