Nyhetsrapportering är viktigt. Omvärldsrapporteringen styr i mångt och mycket våra liv, och inte sällan influerar den också beslut vi tar som kommer att påverka oss i många år framöver; vilken mat vi skall ge våra barn, huruvida vi skall våga försätta oss i mångmiljonskuld för att kunna köpa ett hus, huruvida vi bör spara inför sämre tider, huruvida vi bör sälja våra fonder och så vidare.
Att världen har krympt är en klyscha som ofta upprepas, men den är ändå alldeles för stor för att vi själva skall kunna undersöka hur allting som påverkar oss i vår vardag verkligen förhåller sig. Nyhetsförmedlingen spelar en väldigt viktigt i detta sammanhang. Den fungerar som ett ombud för allmänheten, den tar sig tid att kontrollera fakta och rapporterar sedan så objektivt som möjlig så att vi som läsare, tittare och lyssnare kan lita på vad som sägs, och därefter fatta välgrundade beslut. I teorin, det vill säga. Verkligheten ser såklart väldigt annorlunda ut.
Man skall såklart vara försiktig när man uttalar sig om den här sortens händelser, det är mer regel än undantag att medias beskrivningar av dem är väldigt ensidiga, överdramatiserade eller utelämnar viktiga detaljer inledde jag den åttonde januari mitt inlägg om innebandyhistorien, men jag kunde då inte ana hur rätt jag hade. Historien visar sig nu bottna i ett missförstånd från pojkens sida. Pojken trodde sig ha blivit övergiven av sin pappa och berättade i sin förtvivlan detta för någon närvarande vuxen.
Efter att en blogg återberättade missförståndet så tog det därefter inte lång tid innan händelsen blev en huvudnyhet i media. Om det hela hade begränsats till Aftonbladet och Expressen hade det varit en sak, men händelsen blev en huvudnyhet på bred front och varken SvD:s, DN:s eller SVT:s rapportering skilde sig väsentligt från kvällstidningarnas. Detta trots att ingen reporter hade någonting annat än andrahansuppgifter att gå på och trots att ingen vid tidpunkten i fråga förmodligen ens visste vilka de inblandade var.
De flesta större nyhetsförmedlare har sedan ett antal år tillbaka valt att inte längre publicera några aprilskämt. De har i regel motiverat detta beslut med att aprilskämt är vilseledande och kan urholka allmänhetens förtroende. Historier som den om innebandypojken visar dock med all önskvärd tydlighet att media kan såväl vilseleda som urholka allmänhetens förtroende lika effektivt alla andra dagar på året. Personligen tror jag att aprilskämt är en väldigt nyttig demokratisk övning för samhällsmedborgarna, vi är säkert många som någon gång svalt de mest absurda av amsagor denna dag utan att reagera särskilt mycket, helt enkelt för att vi lite till mans tenderar att slentrianmässigt ta allt som påstås i media för sanning.
Sanningen är förstås att media, som alla andra institutioner, har en agenda. Ibland är den att sälja lösnummer, ibland är den att bräcka Den Konkurrerande Kanalen, ibland är den att inte stöta sig med annonsörerna och ibland är den helt enkelt att lära allmänheten att tänka Rätt. Medias agenda sammanfaller dock långtifrån alltid med vår egen, och därför är det viktigt att alltid minnas vad den egentligen är: någon annans sanning.
DN1, DN2, Exp, SVT, SR, SvD1, SvD2
SvD3,
GP
