Ännu ett toppmöte skall hållas för att rädda euron. Olyckligtvis är konceptet dödfött, för eurokrisen kan inte stävjas med toppmöten. Eurokrisen kan heller inte stävjas med högridliga deklarationer, stabilitetspakter eller stödpaket, och den kan definitivt inte stävjas med fler lån. Det är nämligen just lån som är problemet.
Det var billiga lån som tillät en kleptokratisk grekisk politisk elit att under ett årtionde köpa sig folkets röster med välfärd och tillväxt för lånade pengar. Det var billiga lån som blåste upp fastighetsbubblor i Irland och Grekland som, då de kollapsade, drog ländernas ekonomi med sig i fallet. Och det var för den delen billiga lån som tillät USA och Japan att hamna i ett läge där ländernas budgetunderskott är ofattbara 40 respektive 60 procent. Detta brör inte Europa - än, det vill säga - men den dag marknaden inser det orimliga i detta kommer världsekonomin drabbas av ännu en käftsmäll.
Det enda sättet på vilket eurokrisen kan lösas är genom att skulderna - nationernas, företagens och hushållens - återbetalas. Med dagens valutapolitik i eurozonen är kostnaden för att betala av dessa skulder dessvärre så hög att ingen politiker någonsin kommer att bli vald på att göra detta, och den som försöker kommer att möta ett övermäktigt parlamentariskt och opinionsmässigt motstånd. Det kommer, kort sagt, inte att ske.
Den enda väg som återstår är därför att överge den europeiska centralbankens strikta valutapolitik. En hög inflation i eurozonen skulle neutralisera räntekostnaderna och äta upp skulderna, och de krisdrabbade länderna skulle få en chans att bli skuldfria. Men inflation är, som alla andra fria luncher, inte gratis.
Inflation äter upp hushållens besparingar. Inflation är därför förenklat uttryckt en dold skatt på sparat kapital, som används för att betala av statliga skulder. En valutapolitik där inflationen är hög innebär således att låta de skötsamma amortera de slarvigas skulder. Sydeuropéer är vana vid detta, i dessa länder växlades vid tiden för valutareformen de gamla valutorna till euro till kurser i storleksordningen hundratusentals till en. För nordeuropéerna är emellertid detta inte en tänkbar lösning
Att prestigeprojektet euron offrades på pragmatismens altare skulle lösa eurozonens problem. Att europadollarn tilläts bli en europapesetas skulle lösa de eurozonens avgrundsdjupa problem, men det skulle ske till priset av att de tyska, nederlänska och finländska hushållen förlorade sina besparingar. Dessa länders väljare kommer dock aldrig acceptera en sådan utveckling, och därför är euron död. Antingen kommer de skötsamma länderna att lämna valutan eller så tvingas de sydeuropeiska länderna göra detsamma, men resultatet kommer att bli detsamma - euron spricker. Sprickan som går mellan de sydliga och nordliga euroländerna är idag alldeles för stor för att kunna överbringas.
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SR1,
SR2,
SR3,
GP1,
