Efter Lisa Bjurwalds bok och myndigheters utspel om ny lagstiftning för att stävja det infamösa näthatet har debatten tagit fart igen. "Hatet har nått en kritisk massa" skriver till exempel SvD idag.
När det kommer till hot om mord och våldtäkt är det inte särskilt svårt att sympatisera med de drabbade. Men därefter tenderar debatten att fort bli väldigt osaklig. När någon till exempel kallas för könsord uppstår i regel stor indignation, men samma person som blev kallad detta kan dessförinnan ha liknat någon vid Breivik för att denne har föreslagit en begränsning av invandringen. Och därmed uppstår en viktig fråga som sällan ställs, nämligen vilken som är den grövsta förolämpningen - att kalla någon för "fitta" eller kalla någon för "Breivik"?
Debattklimatet i Sverige är inte sunt. När invandringen till Sverige har nått 111 000 personer per år, vilket är mest i västvärlden - måste detta tillåtas vara en fråga det är legitimt att diskutera och förhålla sig kritisk till. Detta sker dock inte, istället blir kritiska röster - och de röster som överhuvudtaget bara försöker synliggöra denna siffra eller sätta den i relation till andra länders invandring - slentrianmässigt kallad för rasister och liknade vid Breivik.
Det är i denna kontext näthatet måste ses. Att beskriva människor som obildade bondtölpar, rasister, "vita kränkta män" och anhängare till massmördare skapar naturligtvis mer hat och leder till att tonläget skruvas upp. Stängda kommentarsfält, ny lagstiftning och mothat kommer inte att stävja hatet, det kommer bara att göda det ännu mer.
Därtill kommer såklart att samma personer som reagerar på ord som "fitta" kan hylla SCUM-manifestet, att samma personer som vill problematisera till exempel Strindbergs och Tupacs syn på och handlingar mot kvinnor, kan hylla Valerie Solanas som sköt Andy Warhol i magen. När måttstockarna är så olika är det inte särskilt förvånande att en del får nog.
SvD1,
SvD2,
SvD3
