Den kafkaistiska rättsprocessen som pågick mot Simon Lundström under flera år för innehav av ett seriealbums skull blev en ögonöppnare för mig. Jag följde händelseförloppet med en klump i magen, jag äcklades av hyckleriet och jag skrämdes av konsekvenserna den hysteriska moralpaniken hade tillåtits få. Men framför allt insåg hur oerhört liten den vanliga människan är när samhället plötsligt bestämmer sig för att vända sig mot henne.
När den friande domen efter två år till slut var ett faktum var den inte den seger för anständigheten jag hade hoppats på. Domen gick inte till botten med sakfrågan och Lundström friades snarare på teknikaliteter. Domen blev därmed inte prejudicerande och teckningar som de i Lundströms seriealbum fortsätter därför att befinna sig i ett juridiskt limbo.
Maria Abrahamsson förtjänar därför all heder som polisanmäler sig själv för innehav av barnporr, efter att ha mottagit ett exemplar av DN i vilket teckningar som också föreställer barn i en sexuell situation förekommer. Med lite tur innebär detta att saken utreds en gång för alla, även om det tyvärr nog är mer sannolikt att polisen lägger ned ärendet och vi får fortsätta att leva i ett juridiskt limbo. Ända tills nästa serieälskare utsätts för en polisrazzia och blir åtalad för det skamligaste av brott för en tecknad bilds skull, det vill säga.
Abrahamssons egna tankar om saken kan läsas här.
SvD1,
SvD2,
DN1
