2010 kompletterades reglerna för anhöriginvandring med ett försörjningskrav. Grundidén med regeländringen var att anhöriginvandring först skall kunna ske när den anhörige som redan är på plats i Sverige kan försörja sig själv och har en egen bostad. Ett fullt rimligt krav i ett land med en invandring på 111 000 personer om året.
Problemet är bara ett regeländringen är ett skämt. Försörjningskravet kommer nämligen med vissa "undantag". Under 2013 har endast 53 personer av 15 000 berörts av kravet. Detta betyder att de så kallade "undantagen" omfattar 99,65 procent.
Jag upprepar, 99,65 procent av alla som anhöriginvandrar gör detta med undantag från huvudregeln. Endast 0,35 procent av anhöriginvandringen sker under de former som den är tänkt att ske under.
Jag... har svårt att komma vidare med detta inlägg. Jag har uppenbara svårigheter att finna ord för hur bisarrt jag tycker detta är. En sak tycks dock vara glasklar, och det är att våra politiker fullständigt tycks ha tappat kontrollen över invandringspolitiken. Skandalsugna kvällstidningsjournalister tycks dock mer än villiga att fylla det tomrum som politikernas totala kapitulation har lämnar efter sig.
Uppdatering:
Kristdemokraternas Emma Henriksson försvarar rådande (o)ordning med att "det vore helt orimligt att ensamma minderåriga barn inte ska få återförenas med sina föräldrar under flera års tid på grund av försörjningskrav. Det skulle inte förbättra möjligheterna för föräldrarna att få ett arbete eller integreras i samhället. Snarare tvärtom."
Vad Henriksson inte tycks se är det uppenbara: Om föräldrar utanför Sverige och utan asylskäl vill återförenas med ett barn som befinner sig här är det enklaste och mest naturliga sättet för familjen att återförenas att barnet åker till föräldrarna, snarare än att föräldrarna åker till barnet.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Ab, Sk, NSk1, NSk2, LT
