Det blåser kring Elisabeth Svantesson. Anledningen är att hon engagerat sig mot abort.
Så än sen då?
Det finns inte någon som skulle argumentera för att det är okej att döda ett oönskat nyfött barn. Den som problematiserar den rådande fria rätten till abort under hela graviditetens först hälft blir däremot slentrianmässigt klassad som "kvinnofientlig".
Är detta en rimlig avgränsning? Kan vi inte vara nyanserade nog att erkänna att det är relativt moraliskt okomplicerat att framkalla abort av ett befruktat ägg efter några få celldelningar, moraliskt oacceptabelt att döda ett nyfött barn – och en hel uppsjö av gråtoner mellan dessa två ytterligheter?
Varför just vecka 18? Varför inte 16 eller 20? 14 eller 22? Kan det inte finnas anledning att problematisera detta lite djupare än att dogmatiskt konkludera att det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp? Upphör fostret att vara en del av kvinnans kropp efter just vecka 18?
Personligen tycker jag att den nuvarande abortlagstiftningen är rätt bra. Framför allt för att konsekvenserna av ett förbud mot abort blir oönskade barn, farliga illegala aborter och mödrar som varken är redo eller villiga att ta hand om ett barn. Men den som inte kan se ett etiskt problem i att med ett kirurgiskt ingrepp avsluta en halvt fullbordad graviditet har förverkat rätten att ifrågasätta andras moralsyn.
Hade Elisabeth Svantesson blivit utsedd till socialminister hade jag kunnat förstå upprördheten. Nu är det dock arbetsmarknaden som blir hennes ansvar, och hennes kompetens på detta område tycks vara avsevärt större än samtliga hennes föregångares.
Själv önskar henne lycka till, för Sveriges skull.
(Är det för övrigt någon som hört med Fatima Doubakil, Abdirizak Waberi, Mehmet Kaplan eller Omar Mustafa var de står i abortfrågan?)
SR1,
SR2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
DN1,
DN2,
Dag1,
Dag2,
Dag3
