"Ibland är jag rädd att jag lever i en bubbla.", skriver Lawen Mohtadi idag i DN.
Ja Mohtadi, du lever i en bubbla. Du skriver om "nedmonteringen av det gemensamma", fastän ingenting sådant pågår. Du säger att nyliberalismen har gått långt i Sverige – landet med världens högsta skatter – även om du tillägger att den har gått ännu länge i Storbritannien.
"Vänstern sitter på en enastående uppfinning som är svår att överträffa. Det är solidaritet" skriver du. Därefter skriver du att du inte känner en enda moderat och att "det är i och för sig poängen med att leva i en storstad – vi som lämnade mindre städer för Stockholm sökte just detta: subkulturer, likasinnade."
Du vill med andra ord slippa umgås med människor som inte delar dina åsikter och värderingar. I sann MUF-anda slippa kollektivismen och de gemenskaper du inte själv har valt. Detta hindrar dig uppenbarligen inte från att se dig som en "solidarisk" person, och även om du inte uttryckligen skriver det, gissningsvis någon som gillar mångkulturen också. Bara du slipper umgås med personer utanför din bubbla. Bara du kan vända den heterogena mångkulturen ryggen för den homogena subkulturen.
Detta är symptomatiskt för dagens vänster, Mohtadi. Den påstår sig stå för solidaritet och hata klassamhället, men ingen visar lika öppet sitt förakt för arbetarklassen som just dagens elitistiska övre medelklassvänster. Och inifrån den bubbla från vilket detta förakt flödar, ter sig verkligheten utanför som en nyliberal, rasistisk och kvinnohatande dystopi. Att det är landet med världens högsta skatter och en ovanligt tolerant och öppensinnad befolkning som i verkligheten faktiskt återfinns där ute, är det bekvämare att bara bortse från.
SvD, Anybody
