Jag råkade idag bli åhörare till en diskussion på ett deprimerande välbekant tema:
Någon hade ingen inkomst och fick därför hjälp från staligt håll. Staten ställde emellertid villkor för denna hjälp, varför en arg utläggning om "tvång" följde. Okritiskt medhåll från likasinnade förekom såklart flitigt.
Själv kunde jag nästan känna blodet bulta i tinningarna...
Självklart skall staten hjälpa till i dessa lägen, men det är också ganska självklart att man visar lite tacksamhet när staten med skattepengar går in och betalar mat, husrum, telefonräkningar, hobbyverksamhet och cafébesök. Ja, jag tycker inte bara det är ganska självklart, jag tycker det är grundläggande jäkla anständighet.
Allt färre tycks emellertid dela den åsikten, och som av en händelse röstar väldigt många som inte delar den på Vänsterpartiet. De ser sig i allmänhet som offer, solidariska föredömen och/eller frihetskämpar. I själva verket är de bortskämda curlingbarn – och när andra tvingas betala skatt för att försörja dem, kallar de själva det för "tvång" när de inte villkorslöst får samma pengar.
Det alltmer skogstokiga RFSU är idag inne på exakt samma linje när man kallar det "en stor seger för rättssäkerheten" att en HIV-smittad man frias från alla brottsanklagelser, trots att han haft oskyddat samlag med fyra kvinnor.
I RFSU:s värld är den HIV-smittade uppenbarligen ett offer, utan eget ansvar för sitt hänsynslösa handlade. Någon att tycka synd om, någon som är inkapabel att visa sina medmänniskor lite grundläggande respekt.
I nånannanismens förlovade land är ansvaret alltid nån annans.
Abuseanmält inlägg
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, LT1, NSk1, NSk2, SMP1
