Det fanns en tid för inte så länge sedan då Tyskland kallades för "Europas sjuke man". Anledningen till detta var att ekonomin gick knackigt. Återföreningen hade kostat stora stora summor och ekonomin var inte konkurrenskraftig.
Dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder bestämde sig för att göra något åt detta. Han genomdrev strukturreformer som gjorde honom impopulär och i förlängningen även kostade honom regeringsmakten. Idag skördar den tyska ekonomin – och Angela Merkel – frukterna av detta.
Samtidigt som Tyskland genomdrev dessa strukturreformer gjorde stora delar av eurozonen det totalt motsatta. Man lät lönerna skjuta i höjden och man lånade pengar för att bygga ut den offentliga sektorn. Flera år av partystämning följde.
Detta hindrade inte EU från att vilja kopiera den tyska modellen. Det var bara det att man till skillnad från Tyskland både ville äta kakan och ha den kvar. Man fortsatte därför som förut, men satte på ett i raden av toppmöten upp målsättningen att EU inom kort skulle bli värdens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Man avsatte sedan lite småskvättar ur den enorma EU-budgeten till utbildningsprojekt och hoppades att resten skulle fixa sig av sig självt.
När finanskrisen slog till visade sig denna målsättning vara ett luftslott av tragikomiska proportioner. Flera länders ekonomier – i synnerhet de som gjort tvärtom mot tyskarna – visade sig sakna såväl konkurrenskraft som möjlighet att finansiera sina egna offentliga utgifter.
Well. Det fanns en tid då jag var den varmaste av EU-vänner. Jag älskade det öppna Europa och den förbrödring det förde med sig. Jag röstade ja till euron och blev fly förbannad när min sida förlorade folkomröstningen. Men med tiden har min entusiasm svalnat betydligt.
EMU visade sig vara ett stort misstag, resultatet av folkomröstningen visade sig däremot vara en välsignelse. Det var inte nödvändigtvis något fel på euron som sådan, men redan från början valde man att ta med länder som Grekland, fastän de inte uppfyllde kraven. Ganska snabbt började också EMU-länderna – inklusive Tyskland – strunta fullständigt i allt vad ingångna avtal hette.
Det gick bra så länge det rådde högkonjunktur, men i och med finanskrisen gick allting käpprätt åt skogen. Medlemsländernas ledare visade sig patetiskt oförmögna att hantera den uppkomna situationen, alla toppmöten och högtidliga deklarationer till trots.
Parallellt med detta tillkom nya problem. Rumänien och Bulgarien tilläts bli medlemmar fastän det var tämligen uppenbart att de inte var mogna för detta, moralistiska kleptokrater började lägga sig i den svenska tobakspolitiken, den svenska EU-avgiften blev en rejält dyr historia och så vidare.
EU:s senaste utspel är riktat mot Tyskland. Landets ekonomi är för god, anser EU-kommissionen. Därför borde man försämra sin konkurrenskraft och börja missköta sin ekonomi för att komma mer i fas med resten av EU. Detta som tack för att tyskarnas pantsatt sina barns framtid för att finansiera nödlån till en valutaunion de blev intvingade i. Nödlån som till stora delar aldrig någonsin lär betalas tillbaka.
EU-kommissions inställning är så vulgär att jag fullständigt saknar ord. Den återstående kärlek jag kände inför EU-projektet dog idag.
DN, SvD1, SvD2, Av1, Av2, Av3, Sk, NSk, LT
