Det är inte som att jag hade tänkt säga något, inte som att jag ville säga något, inte som att jag tyckte att det fanns ett behov av att säga något.
Den där självheliga och överlägsna attityden jag just fick se prov på gav mig dock fan lust att kasta in en handgranat i hönshuset, bara för att få nöjet att bevittna resultatet.
Efter att jag tog ett djupt andetag bestämde jag mig för att avstå.
Jag kan däremot konstatera att jag inte sett en enda sympatiyttring. Inte en enda. Vad jag däremot sett är upprörda kommentar över andras upprörda kommentarer.
Men om ni först till synes oberörda inte säger ett ord, därefter går till våldsam attack på vad andra säger då de befinner sig i ett tillstånd av gissningsvis väldigt äkta upprördhet, politiserar ni då inte också det inträffade? Brydde ni er inte alls, så länge ingen utmanade era åsikter?
Det är givetvis smaklöst att ta billiga poänger på det inträffade. Men det är också smaklöst att så kategoriskt och fördömande avfärda människors ilska, upprördhet och rädsla. Jag tycker också de borde hållit käft, men om vi nu väljer att se cyniskt på det hela var det faktiskt de som hade rätt.
Den ilska, upprördhet och rädsla de ger uttryck för är motiverad, även om detsamma inte alltid kan sägas om deras språkbruk. Era argument, däremot, baseras helt på hur ni vill att saker och ting skall vara, inte hur de faktiskt är.
Ja, och en sak till. Jag minns tydligt debatterna i svensk TV på kvällen den elfte september 2001. Jag har aldrig någonsin hört den svenska vänstern spy ur sig så mycket USA-hat som då.
Detta skedde inte den tionde september, det skedde inte den elfte oktober, det skedde när röken fortfarande låg tät över Manhattan, det skedde när folk förtvivlat försökte få reda på om deras nära och kära var i livet eller ej.
Jag skulle ta det lite lugnt med de där höga hästarna om jag var ni.
