Bland personer som älskar sin revolutionsromantik och bland akademiker som tillbringar sin tid bland rosa moln, kommer detta givetvis tas till intäkt för att rasismen och fascismen(!) breder ut sig i Sverige.
Behöver orsakerna vara så hemska? Jag skulle istället gissa på att den politiske nestorn Assar Lindbeck kommer betydligt närmare sanningen när han i en intervju med Dagens Samhälle konstaterar följande:
"Till slut känner folk alltmer igen sig i den bild som till exempel Sverigedemokraterna tecknar och allt mindre i övriga partiers bild av en harmonisk integration."
Spot on, Lindbeck! Det är inte rasismen – eller någon 30-talsanstruken "fascism" – som ökar i Sverige. Vad som ökar är invandringen, det utanförskap som följer i dess spår och problemen detta leder till.
Att det tog så lång tid för ett parti som SD att få parlamentarisk representation i Sverige är snarast ett bevis på svenskarnas tolerans. De flesta andra europeiska länder har haft liknande partier representerade sedan länge, och deras invandring är inte i närheten av vår.
Jag vill verkligen starkt rekommendera alla att läsa intervjun med Lindbeck. Den bjuder på en väldigt nykter analys av de inbyggda motsättningarna mellan den svenska välfärden och rekordstora svenska invandringen. Lindbeck illustrerar tydligt att den som påstår sig kunna kombinera dessa i själva verket påstår sig kunna såväl äta kakan som ha den kvar.
Ytterligare ett citat ur artikeln är så lysande att jag bara måste återge det:
"Bland annat har Klas Eklund, ordförande i den så kallade bokriskommittén, pekat på att det är 50 år sedan Lindbeck tog upp frågan, och kallar själv hyresregleringen för svensk politiks galten Särimner: 'Den slaktas av ekonomerna varenda dag, men återupplivas av politikerna nästa morgon'."
SvD1, SvD2, DN, Sk1, Sk2, NSK, LT, SMP, Dag, BT
