För lite mindre än ett år sedan valdes ordföranden för den svenska grenen av Muslimska brödraskapet in i Socialdemokraternas partistyrelse. Inte sossarnas finaste ögonblick, direkt.
Riksdagsledamoten Carina Hägg kritiserade då det begav sig detta hårt. När Socialdemokraterna flirtade med islamismen för att nå ut till nya väljargrupper hade Hägg – som jag i övrigt sällan imponerats av – civilkurage nog att säga ifrån. Till slut fick också Mustafa hoppa av, och de flesta förutom Åsa Leninborg var ense om att Socialdemokraterna hade gjort en jättemiss när de valde in en islamist i partistyrelsen.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna till slut insåg sitt misstag, även om de inte medgav det offentligt. Det hette på politiskt fikonspråk att Omar Mustafa valde att lämna sin post självmant, så formellt behövde inte Socialdemokraterna ge honom sparken. Det var naturligtvis med allra största sannolikhet precis det som hände, men på det här viset kunde såväl partistyrelsen som Mustafa själv hjälpligt rädda ansiktet.
Att man med Mustafa gjorde ett självmål av episka proportioner innebär dock inte att man har förlåtit Hägg för hennes kritik. "Du hade visserligen rätt", tycks man resonera, "men det ursäktar inte att du kritiserar Partiets överstepräster inför öppen ridå".
Att man nu som hämnd försöker tvinga bort Hägg från Riksdagen är skamligt. Att detta motiveras med att den kritik Hägg riktade mot valberedningen skulle ha varit "obefogad" kan inte beskrivas som något annat än en fars.
Frankrikes hyckleri i Syrienfrågan blir inte tydligare än nu när de återupplever kolonialismen i Mali.
— Omar Mustafa (@Omar_Mustafa) 16 januari 2013DN1, LT1, LT2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, SMP1, SvD1
