Köttproduktion innebär en hård miljöbelastning. Rött kött i de mängder vi äter det i västvärlden är dåligt för hälsan. Och köttproduktion innebär, såklart, i allmänhet att djur lider. Det finns således många goda anledningar att äta mindre kött.
Själv är jag varken vegetarian eller vegan, tvärtom är jag väldigt förtjust i att äta kött. Av ovan nämnda anledningar ser jag dock till att hålla mitt köttätande på en låg nivå och jag äter inte sällan vegetariskt. Konceptet med en köttfri dag i veckan är, enligt mig, därför sympatiskt.
Men min sympati för konceptet försvinner snabbt när jag ser reaktionerna som möter kritikerna av detsamma. När någon protesterar fylls Twitter och Facebook av ett ramaskri som överröstar ordstävets stuckna gris med råge. Och snart får samma ramaskri övertoner av den mest förutsägbara av alla svenska pseudodiskussioner – genusaspekten.
Nån stackare på LRF – förmodligen inte mediatränad nog att ge sig ut i det minfält som är vår "samtidsdebatt" – råkade säga något om järnbrist bland unga växande tjejer som tränar. Och vips så är vi inne i genusdebatten igen, vips så skriver en skrevfotograf och hennes Researchgruppsvänner som fått en fristad på Aftonpravdan en arg krönika och vips så svämmar sociala medier ännu en gång över av infam smörja.
Det är märkligt att till och med en diskussion om kött så fort kan sjunka ned i genusträsket, men i dagens Sverige är som bekant allting möjligt. Och med allting menar jag verkligen allting – för en tid sedan kunde man till exempel i DN läsa följande:
Budskapet är glasklart: Det är endast de hemska vita kränkta männen som är emot en köttfri måndag, alltså är allt motstånd till konceptet oacceptabelt. Om någon oliktänkande öppnar käften skall vederbörande tystas direkt – och de vanliga härskarmetoderna har ju visat sig fungera väl, så varför överge ett vinnande koncept?
DN1,
DN2,
SvD1,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
NSk2,
LT1,
LT2,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4
