Mitt förtroende för regeringen är slut, det finns inte en chans i helvetet att Fredrik Reinfeldt får min röst en gång till. Men en röst på oppositionen är ännu mer otänkbar, blotta tanken på Sjöstedt, Ferm, Dinamarca eller Romson som ministrar ger mig kalla kårar.
Än mer skrämmande är kanske att en majoritet av svenskarna idag tycks tro att de vilsna Socialdemokraterna, Kubakramarna i Vänsterpartiet och det totalt verklighetsfrånvända Miljöpartiet skulle göra ett bättre jobb när det kommer till ekonomin och jobben.
Jag läste ut boken "Invandring och mörkläggning"* idag och det var i ett påfallande nedstämt tillstånd som jag lade ifrån mig boken. Den innehöll inte så mycket nytt egentligen, men 400 sidor av hård fakta belagd med källor är svårt att värja sig mot. Jag tycker det var ett misstag av författarna att citera Mats Dagerlind så ofta – det gör det alldeles för enkelt för deras belackare att misstänkliggöra dem – men boken var ett bra debattinlägg som alla som har en stark åsikt i frågan borde läsa.
Problemet är bara att alla dessa inte kommer läsa den. Problemet är att boken med allra största sannolikhet endast kommer att bli läst av de redan frälsta. Och för övrigt utgörs många av bokens springande punkter av rena självklarheter, men eftersom självklarheter är väldigt långt ifrån självklara i dagens Sverige och eftersom väldigt få tycks reagera över denna paradox, så hjälper förmodligen inga självklarheter i världen.
Under eftermiddagen började jag läsa en annan bok, nämligen "Ljusets fiender" av Johan Lundberg**. Denna bok tycks i ännu högre utsträckning vara en bok som i ett friskt debattklimat vore fullständigt överflödig, för dess springande punkter har hittills bestått av, just det, självklarheter.
Lundbergs uppgörelse med de navelskådande vänsterintellektuellas favorit-ism – postmodernismen – är dock en riktigt upplyftade läsning. Inte för att den säger något som borde vara svårförklarligt eller kontroversiellt, men för att postmodernismen i det debattklimat som råder i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet, av någon anledning tas på stort allvar.
Det finns dock ingen anledning att ta postmodernismen på allvar. Bakom alla denna skitnödiga clown-isms tungrodda grekisk-latinska termer, fotnötter till tjocka verk av Derrida och Foucault och annan verbal utsmyckning döljs följande budskap: "om du känner att 1 + 1 är 5, är detta också en viktig sanning".
Kombineras därtill postmoderismen med an annan idiot-ism – postkolonialismen – fås följande viktiga axiom, vilka ofta får vänsterpartistiska väljare att känna sig som en riktig intelligenselit:
- Demokrati är dåligt.
- Yttrandefrihet är dåligt.
- Diktaturer kan vara värda entusiasm och beundran.
- Islamism är bra, demokratiskt och en frihetsrörelse.
- Terrorism är inte så farligt.
- Krig är fred.
- Frihet är slaveri.
- Okunnighet är styrka.
Av någon anledning är postmodernisterna emellertid väldigt pragmatiska när det kommer till när postmodernismens axiom skall gälla. Dess neurotiska dekonstruktion av allt mellan himmel och jord gäller till exempel påfallande sällan postmodernisternas egna åsikter. Tvärtom tenderar dessa vara huggna i sten, och därmed immuna mot såväl dekonstruktion som relativism.
It goes without sayin' att postmodernisten i regel heller inte kräver att dragningen av elkablar i vederbörandes bostad skall göras enligt postmodernistiska principer. Postmodernisten skulle gissningsvis ej heller våga sig på att åka på semester i ett postmodernistiskt konstruerat flygplan.
Hur som helst rekommenderar jag alla att läsa "Ljusets fiender". Strikt talat borde jag inte göra det eftersom jag inte ens kommit 100 sidor än så länge, men jag är redan eld och lågor!
Bloggtips: Anybody's Place, Den hälsosamme ekonomisten
* Läs DN:s oväntat positiva recension här
** Läs Ivar Arpis fantastiska recension här
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10
