Detta kommer inte bara i en tid då två val närmar sig samtidigt som opinionsundersökningarna visar usla siffror, det kommer också bara några dagar efter att regeringen börjat tala om hårdare tag när det kommer till simundervisning. Det är knappast en slump.
Lika säkert som att solen kommer gå upp i morgon kommer vissa nu brista ut i de vanliga litaniorna om att "fiska i grumliga vatten" och "fadd smak i munnen". Jag är så trött på dessa ryggmärgsreflexer till klagosånger att jag inte ids bry mig. Låt papegojorna i Miljöparian, Acceptansfritt Sverige, Femtioelfte internationalen och nätverket Godheten gråta ut, det är inte det som är mitt problem i sammanhanget.
Mitt problem med regeringens taktik är att den klingar lika falskt som barns violinspel. Genom en serie vaga utspel i perifera invandringsfrågor hoppas man återfå väljarnas förtroende. Genom att mumla lite om att kanske göra något åt några av de problem som varje politikerkår med ett uns av självaktning hade åtgärdat för flera år sedan, hoppas man framstå som slagkraftiga.
Genom att göra detta utan att beröra grundfrågan – det vill säga den rekordstora invandringen – i sak, hoppas man därtill komma undan med detta utan att stöta sig allt för mycket med den rödgröna journalistkår efter vars pipa man i allt större utsträckning dansar.
Men just eftersom dessa utspel bara berör just perifera frågor syftar de inte till att få till någon egentlig förändring. De är symboliska, avsiktligt vaga, oärliga, desperata och någonting man snabbt kan glömma bort efter valet. De är däremot en utmärkt indikator på desperationen i det nymoderata partikansliet.
"Skattehöjningar kanske lockar väljare? Inte? Nåt om invandring då?!"
DN1, DN2, Exp, Sk1, Sk2, LT, NSk1, NSk2, SMP
