Och nu... nu mer än någonsin borde jag blogga. Blogga om en regering som totalt tappat greppet. Blogga om den fascistiske – ordet är faktiskt välmotiverat här – store ledaren i öster som oprovocerat invaderar grannländer, samtidigt som stora grupper svenskar på fullt allvar försvarar hans imperialistambitioner. Blogga om en valrörelse som tycks bli en smutsig men totalt avideologiserad kamp om makt, en valrörelse som mer än någon annan jag upplevt tycks desillusionera väljarkåren.
Men just nu så ids jag inte. Den verklighet media beskriver har väldigt få likheter med den jag dagligen möter, och just nu framstår skönlitteraturen som en bra mycket angenämare verklighet att sjunka ned i. Den anglosaxiska och eskapistiska skönlitteraturen, det vill säga, inte de där södermalmska navelskådande kortnovellsamlingarna som man då och då kan läsa nepotistiska recensioner av i kultursidorna mellan de politiska plakatbudskapen om Stalins förträfflighet, vita mäns vidrighet, israeliska organstölder och amerikanska massmord på oskyldiga barn.
Så jag fördjupar mig istället i en trilogi böcker på 1 200 sidor vardera. De är fyllda av fiktiva människor, men de fiktiva människorna är bra mycket mer levande än alla nyheternas vänstervridna statsvetare, knäpptysta eller klenbegåvade socialdemokrater, söndertriangulerade nymoderater, verklighetsfrånvända folkpartister, lallande miljöpartister och horder av kränkta nånannanister som får gråta ut i snyftreportage varenda gång de för ovanlighetens skull förväntas leva upp till någon ynka liten sketen skyldighet.
Svensk "debatt" i ett nötskal
