Det var en gång ett Sverige där politik var någonting för de vuxna. Det Sverige finns inte mer, politiken är idag något som bedrivs på de unga, oerfarna och tvärsäkras villkor.
Det började kanske då Palme gjorde gemensam sak med 68-vänstern, och det fortsatte när Miljöpartiet därefter växte fram och tog plats i Riksdagen. Därefter tog det fart på allvar.
Idag lever vi i ett land där friår och medborgarlön är politiska ståndpunkter som diskuteras på allvar. Idag lever vi i ett land i vilket barn föreslås få rösträtt, där kravet på fri invandring vinner mark och där radikalfeminism och rasifieringsdiskurs befinner sig i den politiska mittfåran.
Idag lever vi i ett land där ledarsidornas världsbilder blir allt mer svartvita och där ledarskribenterna inte bara blir allt mer tvärsäkra på sin sak, utan dessutom ofta också blivit närmast komiskt unga. Ett land där allt till alla och nån annan betalar har blivit de nya politiska slagorden.
Jag såg idag någon på Twitter fråga sig om framtiden skulle ge valet 2014 ett namn, likt Kosackvalet 1928, Halmhattsvalet 1964, Löntagarfondsvalet 1982 eller Westerbergvalet 1985. Jag vet inte om benämningen "Curlingvalet" kommer att sälla sig till denna skara, men det vore onekligen väldigt träffande om så blev fallet.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
DN15,
DN16,
DN17,
DN18,
DN19,
DN20,
DN21,
DN22,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
Sk5,
Sk6,
Sk7,
Sk8,
Sk9,
Sk10,
Bar1,
Bar2,
Bar3,
Bar4,
Bar5,
SMP1,
Ex
