Hans Li Engnell och Fredrik Antonsson har idag skrivit varsitt läsvärt inlägg om Estonias förlisning. Jag fastnade särskilt för dessa ord i Antonssons inlägg:
"En ifrågasatt haveriutredning landade i slutsatsen att bogvisiret hade lossnat av de vågor som skapades av stormen och att det var den enda anledningen till katastrofen. Samma haveriutredning och det politiska efterspelet skapade en grogrund för diverse konspirationsteorier varav några ibland framstår som mer sannolika än den version som haverikommissionen levererade."
Jag är inte beredd att sträcka mig så långt som till konspirationsteorier, men den tafflighet och den arrogans med vilket myndigheterna och regeringen hanterade frågan förskräcker. Ett "etiskt råd" tillsattes, i vilket bland andra Yrsa Stenius – som ironiskt nog vid ett flertal tillfällen fått sin egen etiska kompass ifrågasatt – ingick.
Rådet kom å de anhörigas vägnar fram till att det etiska var att varken bärga fartyget eller de omkomnas kroppar, trots att de anhöriga själva i många fall hade en helt annan syn på saken. I en uppvisning i arrogans av sällan skådat slag beslöt regeringen därefter att utlysa gravfrid över haveriplatsen och att vraket – och kvarlevorna av de omkomna – skulle övertäckas med betong. Arbetet inleddes, men den här gången hade regeringen gått för långt och arbetet fick avbrytas. Idag kommenterar Mona Sahlin – på den tiden vice statsminister – detta med följande ord:
"Det jag kände var riktigt fel var idén att hälla ut en massa betong över fartyget. Det är det konstigaste och sjukaste förslag som någonsin har dykt upp. Tänk tanken: gjut in min mamma, min pappa, mitt barn i betong. Det ger också grogrund för misstankar om att det finns något att dölja."
Att regeringen ändå drev denna linje framstår därför som minst sagt märkligt. Därtill kvarstod det juridiskt mycket tveksamma beslutet om gravfrid vid vraket, vilket bland annat fick till följd att alla vidare efterforskningar om olyckans orsaker blev olagliga.
Ännu märkligare blir det när man läser den intervju DN gjorde med det etiska rådets medlemmar 10 år efter katastrofen. Trots att dessa uttalade sig så självsäkert tiden efter förlisningen, ger de i intervjun ett delvis självkritiskt men framför allt förvirrat intryck. "Vi hade goda skäl för det val vi gjorde", säger Yrsa Stenius i intervjun, men tillägger därefter att "[m]en kanske hade det varit klokare att rekommendera att bärga kroppar trots att det redan gått en tid".
Det är också av intresse att notera vilka som ingick i det etiska rådet. Förutom Yrsa Stenius – som för övrigt i en artikel häromåret gjorde klart att hennes familj tillhör den riktiga överklassen, och inte något av de "lägre skikten av Sveriges borgerlighet" – ingick den före detta partiledaren Karin Söder och den politiskt profilerade dåvarande domprosten Caroline Krook.
Det är ingen långsökt gissning att tillsättningen av ett etiskt råd syftade till att skapa distans mellan regeringen och de beslut som togs. Skotten mellan makten och det etiska rådets medlemmar var dock allt annat än vattentäta, och det ligger nära till hands att misstänka att det etiska rådets syfte i första hand var att legitimera vad regeringen i praktiken redan hade tagit beslut om. Oavsett vilket bidrog såväl regeringens som det etiska rådets arrogans till att skapa ett öppet sår som fortfarande inte är läkt.
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, NSk1, LT1, Dag1, Re1, NT1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6
