Brante och Winberg ger inte något direkt svar på frågan, men implikationen i deras text är ett tydligt nej. Som argument för detta åberopar artikelförfattarna bland annat att Granskningsnämnden för radio och TV friade ett program i Sveriges Radio i vilket Sverigedemokraterna hade kallats för ett "främlingsfientligt parti". Någonting som Granskningsnämnden för övrigt bland annat motiverade med att partiet hade en "nationalistisk grundsyn".
Brantes och Winbergs främsta argument är emellertid att Sverigedemokraterna inte är förespråkare av mångkulturalismen. Här åberopar de skrivningar i läroplanerna:
Med utgångspunkt från den del av den svenska läroplanen som heter "Skolans värdegrund och uppdrag" måste (borde) det vara svårt för en sverigedemokrat att arbeta inom svensk skola. I läroplanerna uttrycks till exempel att lärare inte bara ska "inse de värden som ligger i en kulturell mångfald", utan att de också ska "utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet".
Den observante läsaren noterar säkert att det är ordet "mångfald" och inte ordet "mångkultur" som används i de stycken som Brante och Winberg citerar. Dessa begrepp är inte synonyma, vilket innebär att artikelförfattarnas bygger sin tes på en allt annat än stadig intellektuell grund. Formuleringarna i läroplanen är dock intressanta av ett annat skäl.
Att en lärare skall utveckla förståelse för kulturell mångfald är svårt att invända mot, oavsett om det är den egna eller elevernas förståelse som avses. Att däremot avkräva en lärare att "inse de värden som ligger i en kulturell mångfald" är desto obehagligare. I läroplanen antyds att den kulturella mångfaldens värden är givna, men dessa värden är i själva verket högst subjektiva. Det hade lika väl kunna stå att läraren skall "inse de värden som ligger i ett högt skattetryck".
En sådan skrivning i läroplanen är därför högst anmärkningsvärd, alldeles oavsett huruvida den stödjer Brantes och Wibergs tes eller ej. Den är emellertid symptomatiskt för vad Marika Formgren i en väldigt läsvärd essä kallade för "värdegrundsdemokrati".
Sist men inte minst är det på sin plats att återkomma till begreppet mångkultur. Detta har fått en väldigt framskjuten position i den samtida svenska diskursen, men höjer man blicken lite finner man någonting väldigt intressant.
"Mångkulturen har misslyckats totalt", sammanfattade Angela Merkel 2010 sin syn på saken. Året efter gick såväl Storbritanniens som Frankrikes respektive ledare ut med samma budskap. Att ledarna för EU:s tre största länder kom till denna slutsats lämnade emellertid inte några avtryck i den svenska debatten. Istället fastlades mångkulturen, bara några månader efter Merkels uttalande, i den svenska grundlagen.
Mångkulturalismen har blivit till en så självklar del av den svenska konsensuskulturen att den som, likt Angela Merkel, ifrågasätter den får finna sig i att bli föremål för artiklar som den av Brante och Wiberg.
Lästips: Susanna Varis, Jussi H. Lundell
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5
