När vi nu har ett så gott som slutgiltigt valresultat att förhålla oss till, är det på sin plats att titta lite närmare på siffrorna och se vad de egentligen säger.
De preliminära siffrorna under valnatten visade att de tre rödgröna partierna gick fram med cirka 0,1 procentenheter. Vad valmyndighetens nuvarande siffror visar är att denna ökning snarare handlar om 0,02 procentenheter. Annorlunda uttryckt, en ökning så liten att den motsvarar två procent av en procent av de samlade rösterna.
För att avgöra huruvida det rådde en vänstervåg eller inte bör emellertid även Feministiskt initiativs röster räknas med, trots att partiet föll på fyraprocentsspärren. Inklusive Feministiskt initiativ ökning gick den rödgrönrosa sidan fram med 2,7 procentenheter. Detta är ingen försumbar ökning i valsammanhang, mindre ökningar än så har mången gång fått en parlamentarisk majoritet att skifta. Så var emellertid inte fallet denna gång, de rögrönrosa partierna samlade tillsammans endast 46,7 procent av rösterna.
Förutsatt att man räknar Sverigedemokraterna som ett högerparti – någonting som man på vänstersidan definitivt brukar göra – fick däremot de fem högerpartierna tillsammans 52,3 procent av rösterna, och vad mer är, till skillnad från de fyra vänsterpartierna klarade dessutom samtliga fyraprocentsspärren.
Detta innebär att Alliansen mycket väl hade kunnat sitta kvar, om den faktiskt ville. Om Reinfeldt till exempel hade lovat Sverigedemokraterna att gå till botten med asylbedrägerierna – någonting som få borgerliga politiker med den intellektuella hederlighenen i behåll borde se något fel med – är det fullt möjligt att Sverigedemokraterna hade gått med på att stödja en borgerlig regeringsbildning. Med detta steg väl avklarat skulle den parlamentariska balansen vara identisk med hur den var före valet.
Reinfeldt valde emellertid att avgå och Löfven har nu fått talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering. Det var dock inte någon vänstervåg som föranledde detta. Det existerade en vänstervåg på Södermalm och Möllevången, på kultursidorna, i huvudet på Aftonbladets ledarskribenter och på Politism, ja. Men när väljarna sade sitt så handlade det om en krusning, inte en våg.
Vänsterpartiets högljudda retorik om förbud mot vinster i välfärden belönades förvisso av väljarkåren, men bara med en tiondels procentenhet. Vad mer är, Miljöpartiets försök att hänga på på det postmoderna nyvänstertåget bestraffades av väljarna. Det parti som hoppades ge Sverigedemokraterna en match om bronsmedaljen gick inte framåt, det gick bakåt.
Vad talet om en vänstervåg visar är att mediekratin har varit en högst konkret faktor i politiken under mandatperioden. Radikala artiklar har skrivits i mängder, radikala debattörer har fått en medial gräddfil och de postmoderna teorierna och det språkbruk som kommer med dessa har fått en framskjuten position i samhällsdebatten. När det kom till kritan visade det sig emellertid att förankringen i väljarkåren var så gott som obefintlig.
Detta innebär emellertid inte att den svenska borgerligheten inte dras med stora problem för närvarande. Tvärtom väljer allianspartierna att även efter valet prioritera Sveriges status som EU:s största asylland före alla andra frågor, trots att det så uppenbart var detta som kostade dem regeringsmakten.
Med tanke på att Sveriges integrationspolitik är den sämsta av alla i-länders är detta givetvis direkt oansvarigt, men det ger dem åtminstone en chans att hämnas på samma väljare som de hoppas skall rösta dem tillbaka till makten om fyra år.
Dagens rekommendation:
Paulina Neuding – läs!
Dagens garv:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
LT1,
LT2,
LT3,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Dag7,
Dag8,
Dag9,
Dag10,
SMP1,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
Ex1,
Ex2,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
SR1
