Med beskedet att Sverige "inom kort" kommer att erkänna Palestina som stat, har Stefan Löfvens så kallade "samarbetsregering" inte bara hunnit med ett såväl sätta ett nytt lågvattenmärke som att bränna ännu några broar. Den har framför allt valt att göra den svenska utrikespolitiken till ett skämt.
Jag är, bara så att ingen missförstår, för en tvåstatslösning. En palestinsk stat som får omvärldens erkännande är i praktiken den enda fredliga lösningen på konflikten. Det finns goda skäl till att sätta avsevärt större press på såväl Israel som de palestinska företrädarna för att få en sådan utveckling till stånd. Ett erkännande av Palestina som stat skulle emellertid vara avslutningen på en lyckad fredsprocess, inte inledningen på en sådan.
Ett svenskt erkännande av Palestina skulle bryta mot praktiskt taget all tidigare praxis för när en stat bör erkännas. Palestina är inte ett väldefinierat territorium kontrollerat av en regering, Palestina är ett område som vanligtvis definieras av de frontlinjer som råkade gälla vid vapenstilleståndet 1949, och som idag är uppdelat mellan tre olika styren. Gazaremsan kontrolleras av terrororganisationen Hamas och på Västbanken utövar Fatah/PLO ett begränsat styre över vissa delar. Resten kontrolleras av Israel.
Det finns med andra ord varken väldefinierade gränser eller något palestinskt styre som är i närheten av att ha kontroll över hela området. Det palestinska anspråket på östra Jerusalem bottnar i att området var olagligt ockuperat av Jordanien i mindre än 20 år. Enligt FN:s delningsplan skulle området inte ha hamnat under palestinsk kontroll.
Vad som däremot finns är ett islamistiskt terrorvälde på Gazaremsan – ett område som för övrigt inte är ockuperat, vilket Sveriges utrikesminister Margot Wallström har hävdat – samt ett korrupt ledarskap (vilket så sent som för några dagar sedan valde att hylla terror) med fläckvis kontroll över Västbanken. Det är detta folkrättsliga gungfly som regeringen nu meddelat att man inom kort ämnar erkänna som stat.
"Vi vill se till att få två mindre ojämlika parter så att vi kan få en riktig förhandling som leder fram till en tvåstatslösning", motiverade idag Löfven beslutet. Det framstår dock som mer sannolikt att beslutet, förutsatt att det får någon praktisk påverkan över huvud taget, snarare leder till att hökarna på båda sidor gräver ned sig ännu djupare i skyttegravarna. Att det dessutom i Israel – inte minst tack vare Löfvens partivän Ilmar Reepalu – finns en uppfattning om Sverige som ett antisemitiskt land, gör knappast saken bättre.
I grund och botten handlar regeringens besked inte om utrikespolitik, det handlar om inrikespolitik. Regeringens utspel är en produkt av en svartvit och revolutionsromantisk strömning som har hemsökt den svenska vänstern allt sedan 1968, och som rymmer en närmast patologisk fixering vid en konflikt som inte är i närheten av att vara någon av världens blodigaste. Det hela blir ännu mer olustigt av att direkt antisemitiska krafter ostört tillåts härja i socialdemokratiska Tro och Solidaritet.
Det vore betydligt mer logiskt att erkänna Kurdistan som stat, men det är för Palestina som de rödgröna interna partiopinionerna vurmar. Som för att understryka denna ironi sitter det i regeringen en minister som å ena sidan mer än gärna vill erkänna Palestina, men som å andra sidan har vägrat att erkänna ett folkmord.
Dagens lästips: Rebecca Weidmo Uvell
DN1,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
NSk2,
LT1,
LT2,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
SvD1,
SvD2,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5,
SR6,
SR7
