I denna budget har Socialdemokraterna fått vika sig på flera viktiga punkter. Att fler skulle behöva betala statlig skatt var till exempel inte någonting Magdalena Andersson önskade sig, utan var något som Vänsterpartiet krävde. När Socialdemokraterna och det långt mycket mindre Miljöpartiet var oense om vid vilken lönenivå jobbskatteavdraget skulle börja trappas av, blev kompromissen att mötas halvvägs. "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något", kan man därför också inte helt överraskande läsa i budgeten.
Den stora frågan är varför Socialdemokraterna väljer att göra den här sortens eftergifter åt stödpartierna i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Regeringens parlamentariska underlag ökar förvisso med hjälp av de vänsterpartistiska rösterna, men inte ens med dessa lyckas den samla en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Däremot bränner den så kallade "samarbetsregeringen" på detta sätt många broar högerut. Ligger det måhända något i teorierna att Socialdemokraterna inte vill att budgeten antas? Hoppas de, genom att spela högt, tvinga fram ett blocköverskridande samarbete?
Jag vet ärligt talat inte, men givet Löfvens pinsamt svaga laguppställning och regeringens oförmåga att hålla Vänsterpartiet kort så har jag svårt att tro att regeringen besitter den politiska skicklighet som krävs för att vara så kalkylerande, i synnerhet efter att ha bevittnat veckans lyteskomik i EU-nämnden. Det tycks snarare som att regeringen desperat famlar efter halmstrån.
Eftersom det finns en väldigt tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen, är det nu upp till bevis för den så kallade opposition som utgör samma majoritet. Skall det bli mindre lönsamt att arbeta? Skall incitamenten till att leva på det offentligas bekostnad höjas? Skall en läkare som jobbar natt straffas med att världens högsta marginalskatt blir ännu högre? Skall Miljöpartiet och Vänsterpartiet – partier som 93,1 respektive 94,3 % av svenskarna inte röstade på – ges oproportionerligt stor makt över den svenska budgeten?
Detta är i grund och botten inte upp till den svaga minoritetsregeringen, detta är helt upp till de så kallade oppositionspartierna och den riksdagsmajoritet de förfogar över. Regeringens budget kan endast gå igenom om ni tillåter att den gör det, och därför är det nu er skyldighet gentemot era väljare att se till att så inte blir fallet.
Jag vet, fyra av er är sura på det femte och vill inte ha något med detta parti eller dess företrädare att göra. Ni är sura över att det tog ifrån er er egen riksdagsmajoritet 2010 och ni är sura över att det tog röster från er 2014. Ni hävdar att det, genom att inte ställa upp på en politik som i en internationell jämförelse visar sig vara direkt extrem, tar "avstånd från öppenhet". Därtill kommer att ni förmodligen är rädda för vad högljudda och bombastiska skribenter långt ut på vänsterkanten skall skriva, för ni om några är såklart smärtsamt medvetna om att vi lever i mediekratins tidevarv.
Saken är bara den att ni inte sitter i riksdagen för att vara sura, ni sitter i riksdagen för att ta ansvar och för att företräda era väljare. Om ni tycker att vår status som EU:s i absoluta tal mätt största asylland är viktigare än arbetslinjen, skattesatserna, valfriheten och arbetslösheten så tycks ni fullständigt ha tappat fotfästet.
Om ni föredrar att tjura framför att göra någon i grund och botten okontroversiell uppgörelse – som till exempel att göra upp om att gå till botten med asylbedrägerierna, eller att se över försörjningskraven vid anhöriginvandring – så har ni uppenbarligen valt helt fel yrke. I så fall är det hög tid att låta yngre och mer verklighetsförankrade förmågor som till exempel Sara Skyttedal ta över rodret istället.
Lästips: Tove Lifvendahl
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2
