Är Mehmet Kaplan islamist? Frågan har ställts i den svenska samhällsdebatten några gånger efter att Stefan Löfven presenterade sin regering, men frågeställningen har inte alls fått den genomslagskraft den borde. Det ligger väldigt nära till hands att misstänka att det är kulturrelativismen som har lagt sig som en blöt filt över debatten.
En del, som till exempel Niklas Orrenius, pekar på att Kaplan under sin tid som ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM) tog avstånd från de krafter som tyckte SUM var för liberala, eftersom de tillät såväl musik som kvinnor på sina arrangemang. Att Kaplan kritiserade andra som kritiserade hans egen organisation, och vilka var av åsikten att till exempel musik borde förbjudas, är emellertid inte samma sak som att Kaplan tar avstånd från islamismen. Det visar bara på att det finns en bortre gräns, även för Kaplan.
Jag tror inte Kaplan sympatiserar med extremister som Daesh, men jag tror heller inte han delar den avsky inför dem som de flesta svenskar känner. Det sätt på vilket han uttalar sig om saken antyder att han finner islamofobi i Europa vara ett betydligt större problem än Daesh islamistiska illdåd som sådana.
Att han på ett seminarium i Almedalen liknade jihadister som reser till Syrien från Sverige vid frivilliga i finska vinterkriget, förstärker bara bilden av att Kaplan inte ser särskilt allvarligt på vad som händer i Syrien och Irak. Han må ha hävdat sig vara missförstådd, men problemet för Kaplan är att hans uttalande ligger i linje med så mycket annat han sagt och gjort att detta inte framstår som särskilt trovärdigt.
Johan Lundberg har redogjort utförligt för hur extremism, smutskastning, islamofobianklagelser samt försvar av och nära kopplingar till terrorister är vardagsmat i flera av de föreningar i vilka Kaplan är och har varit verksam. Socialantropologen Aje Carlbom från Malmö Högskola har skrivit om hur hur flera av dessa föreningar också ingår i det Muslimska brödraskapets europeiska nätverk.
Det tar inte på något sätt slut där. Så sent som i förra veckans Bar & Politik (ungefär 19 minuter in i programmet) talade Kaplan själv om arrangemanget Ship to Gaza i väldigt positiva ordalag, trots att direkt antisemitiska organisationer är tongivande i denna rörelse. I samma intervju avfärdade han Nalin Pekguls stenhårda kritik av honom med raljerande skatt och leenden, anklagade henne för att vilja "kleta ned en meningsmotståndare" och påstod att hennes kritik befann sig på "en nivå som vi i svensk debatt egentligen aldrig har haft".
Värt att notera är också att Pekgul i fredagens premiär av podcasten Politikernörden utvecklade sin kritik, och bland annat påstod att Kaplan samarbetar med det turkiska och delvis islamistiska regeringspartiet AKP. Om detta stämmer är det intressant av två anledningar. Dels för att AKP, liksom Kaplan, har valt att förhålla sig väldigt underligt till Daesh. Dels för att detta gör Kaplans kraftiga motstånd till riksdagens erkännande av det turkiska folkmordet på armenier 1915 ännu mer iögonfallande.
Slutligen verkar Kaplan ha svårt att stå upp för sekularismens principer. Han har vid flera tillfällen, även efter att han blev "förortsminister", talat om moskéernas viktiga roll i integrationspolitiken. Utöver detta har Kaplan själv motiverat sitt engagemang i IOGT-NTO – en organisation i vilken Kaplan varit distriktsordförande, och som bland annat arbetar för minskad alkoholkonsumtion, kraftigt höjda alkoholskatter och förbud mot alkoholreklam – med sin religiösa övertygelse.
När man ser till helheten blir bilden av Kaplan ganska entydig. Han stödjer säkerligen inte terror och han har ibland kritiserat organisationer mer extrema än hans egna, åtminstone när dessa organisationer har börjat motarbetat de aktiviteter han själv ligger bakom. När det kommer till kritan samarbetar han emellertid nära med islamistiska krafter, han tycks se islamofobi som ett betydligt större hot än islamism, han relativiserar islamistiska illdåd och han verkar inte ställa sig bakom sekularismen.
Allting Kaplan gör och har gjort talar för att han är en islamist. Förvisso inte en islamist av den värsta sorten, men likväl en islamist. Som islamist har han gått från att vara Miljöpartiets gruppledare i riksdagen till att bli minister i Sveriges regering, vilket är minst sagt uppseendeväckande. Att detta har kunnat ske visar att den svenska värdegrundsdemokratin är kulturrelativistisk, att undantag från dess annars så snäva ramar görs för personer med en utomeuropeisk bakgrund. Därmed visar också värdegrundsdemokraterna själva prov på den koloniala och rasistiskt anstrukna människosyn de så ofta och lättvindigt anklagar andra för.
Sk1,
Sk2,
Sk3,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
LT1,
LT2,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Re1,
IDG1,
IDG2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5
