En återinförd värnplikt är något som diskuteras allt oftare i Sverige, och förespråkarna för detta kommer ibland från en del rätt oväntade håll. I förra veckans Agenda (cirka 07:25 in i klippet) sade till exempel Jonas Sjöstedt att det var ett misstag att avskaffa värnplikten och att det var dags att börja fundera på ett återinförande, för att trygga en "ordentlig personalförsörjning".
Jag kan förstå den som ser ett värnpliktsförsvar som ett nödvändigt ont. Ett sådant hjälpte Finland att överleva som självständig och demokratisk stat under andra världskriget, och det Ryssland som då attackerade Finland har skrämmande många likheter med det Ryssland som attackerar Ukraina idag. Någonstans måste ens principer lämna utrymme för den krassa verkligheten.
Jag har emellertid extremt svårt för synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov. När politiker kallar ett år av hårt tvångsarbete – som tonåringar tvingas till under hot om fängelse – för "personalförsörjning" blir jag mörkrädd. En sådan okomplicerad syn på ett system som ligger farligt nära det renodlade slaveriet, är inte värdig en modern demokrati.
Resonemanet blir ännu mer perverst då man betänker i vilken kontext det framförs. I dagens Sverige betonas väldigt ofta medborgarnas (och för den delen, även icke-medborgarnas) rättigheter, men betydligt mer sällan betonas deras skyldigheter. Politiker på vänsterkanten – inte minst från Sjöstedts eget parti – har en tendens att framställa alla former av motkrav på medborgarna, till exempel då dessa ansöker om bidrag, som hjärtlösa och inhumana.
Detta står i bjärt kontrast mot den cyniska syn på försvarets "personalförsörjning" som bland annat Sjöstedt visar prov på. Resultatet blir att det, med Sjöstedts logik, är mindre kontroversiellt att tvinga unga till ett år av slitsamt, hårt och relativt farligt arbete till icke-avtalsenlig lön, än att ställa motkrav på den som är arbetslös och som vill bli försörjd på skattebetalarnas bekostnad.
Samma dag som Jonas Sjöstedt talade om försvarets "personalförsörjning" i Agenda publicerade DN Kultur Bengt Ohlssons omtalade text om hur han själv genomförde en så kallad grundläggande soldatutbildning för frivilliga. Texten har blivit väldigt hyllad, inte minst av försvarsvänner och värnpliktsförespråkare, och det är inte svårt att förstå varför. Ohlsson argumenterar väldigt väl för sin sak och hans text utgör ett lysande exempel på vad kultursidorna skulle kunna vara, om de inte hade utvecklats till en skyddad verkstad för rättshaverister på den yttersta vänsterkanten.
Vad många tycks ha missat i Ohlssons text är emellertid att den erkänner att frågan är komplicerad. Ohlsson beskriver väldigt gripande den avgrundsdjupa ångest han kände under sin korta tid som värnpliktig, och i en av textens starkaste skrivningar frågar han sig själv 'Så vad hände med artonåringen som inte stod ut med tanken på att hans vapen var ”effektivt” på ett visst avstånd?'. Hans svar blir att han inte vet. Ett svar som han upprepar tre gånger.
Det är möjligt att någon form av värnpliktssystem är ett nödvändigt ont, för att parafrasera Ohlsson så vet jag faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att jag finner synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov extremt obehaglig.
DN1,
SvD1,
SvD2,
Sk1,
NSk1,
LT1,
Ex1,
Ex2,
Ab1
