70 procent av alla självständiga läkare, jurister och arkitekter betalade ingen skatt över huvud taget. Skattekontoren hörde till de allra mest korrupta myndigheterna. I norra Atens välbärgade förorter fanns det 324 redovisade swimmingpooler, men satellitbilder visade att det istället handlade om 17 000. Stournaras summerade det hela med följande ord:
'Vi präglas fortfarande av vårt ottomanska arv. Vi har en ekonomi och ett samhälle som skulle kunna betecknas som "post-sultanskt". I detta frodas medelmåttan och brist på respekt för regler.'
Motsatsen till detta är vad Francis Fukuyama kallar för ett "Danmark", alltså ett tillstånd där man lämnat klansamhället bakom sig och där det sociala kontraktet fungerar väldigt väl. Detta är ett svåruppnåeligt tillstånd. De flesta människor ställer sig förvisso helhjärtat bakom konceptet, problemet är bara att utan tvång eller en överhängande yttre hotbild så kommer det mest rationella valet för den enskilde invånaren alltid vara att inte uppfylla sin egen del av det sociala kontraktet.
Det är, kort sagt, mer attraktivt att bo i ett Danmark än att bo i det post-sultanska samhället, men vad som är ännu mer attraktivt är att bo i ett Danmark och betala post-sultanska skatter. Resultatet blir såklart att de flesta Danmark kvävs redan i sin linda. Vad värre är, när ett samhälle har blivit ett Danmark krävs det inte särskilt mycket för att rasera detta tillstånd.
Ett Danmark står nämligen och faller med att en hög grad av ömsesidigt förtroende kan upprätthållas. Om invånarna i ett Danmark blir på det klara med att en växande grupp i samhället inte uppfyller det sociala kontraktet, börjar allt fler fråga sig varför de själva uppfyller sina åtaganden. Genom att uppfylla sina åtaganden trots att andra inte gör det, ger de ju sig själva en nackdel jämfört med fuskarna. En del kommer av detta dra slutsatsen att det logiska är att själv bli en fuskare, vilket ytterligare undergräver legitimiteten för systemet, och så vidare.
Precis som Paulina Neudling i torsdags skrev i en ledarkolumn, så är det i ljuset av detta man bör se framväxten av de 55 områden som av polisen kallas no go-zoner. Det finns ingenting som tyder på att denna utveckling är på väg att vända, tvärtom är det hela en relativt ny företeelse och antalet utanförskapsområden – som är ett närbesläktat, om än inte identiskt, begrepp – ökar.
Det krävs ingen större deduktionsförmåga för att inse att detta hänger intimt ihop med att Sverige, vår ringa befolkning till trots, inte bara är EU:s största asylland utan dessutom kombinerar detta med västvärldens sämsta integrationspolitik. I "debatten" om invandringen heter det ofta att vi skall värna "öppenheten". Att ducka för denna ödesfråga genom att likställa alla alternativ till den nuvarande politiken med att "ta avstånd från öppenhet", kan emellertid inte kallas för någonting annat är intellektuellt bedrägeri.
Idag lät Moderaternas partisekreterare meddela att partiets inställning till Sverigedemokraterna ligger fast. För detta kommer säkert Kent Persson och Moderaterna kunna inkassera många ryggdunkningar, inte minst från den vänster som har allt att vinna på att driva en söndra och härska-linje. Att vi idag har en socialistisk regering, trots att riksdagen har en klar och tydlig icke-socialistisk majoritet, illustrerar det absurda i denna inställning.
Med dagens besked sänder Moderaterna ut en tydlig signal om att man prioriterar Sveriges status som EU:s största asylland före skattepolitiken, valfriheten och arbetslinjen. Detta är en väldigt märklig prioritering för ett svenskt högerparti, och det är en direkt obegriplig inställning för ett parti som precis förlorade regeringsmakten på just denna linje.
Relaterat: Sverige – en humanitär bananrepublik
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2
