Idag, på alla helgons dag, gick dokumentärfilmaren Olle Häger ur tiden.
Olle Häger och hans ständige kollega Hans Villius var länge något av en institution i Sverige, med sina många dokumentärer för TV. Personligen var jag måhända några år för ung för att uppskatta deras storhet då de båda fortfarande var aktiva. Från min barndom minns jag deras produktioner – särskilt kortdokumentärserien Svart på vitt – som något jag och mina jämnåriga upplevde som pensionärs-TV.
Det råder emellertid inga tvivel om att vad Häger och Villius gjorde var TV av högsta kvalitet. Efter beskedet om Hägers bortgång hamnade jag på SVT:s öppna arkiv, och fastnade först i en dokumentär och därefter i en annan. Det är något suggestivt och närmast hypnotiskt över dessa dokumentärer. De inbjuder till eftertanke, och de lågmälda och eftertänksamma produktionerna passar som hand i handske med de tidsperspektiv som dokumentärerna behandlar.
I egyptologidokumentären Jag ser underbara ting väver Hans Villius från en nilbåt samman antiken med andra världskrigets nordafrikakampanj. Med såväl stor pondus som eftertänksamhet låter Villius berättelsen vandra från Rommel till Tutankhamon till sin egen studenttid. Och precis när jag börjar slås av den bjärta kontrasten mellan en dokumentär från 1993 och vår egen skrikiga samtid, mellan Villius eftertänksamma livsvisdom och vår samtids unga och närmast rabiata debattörer som anser sig sitta på alla de svåra frågornas svar, så händer något märkligt.
Från nilbåtens däck, någonstans i närheten av Hatshepsuts tempel, reflekterar Villius över Agatha Christies Döden på Nilen och Hercule Poirots deduktionsförmåga. Efter några tankar kring Palmeutredningen börjar hans ord (33:30) på ett kusligt sätt spegla mina tankar om dokumentären som sådan.
"Det är det där som gör det så farligt med religiöst och politiskt trosvissa personer", säger Hans Villius. "De viftar med allsköns dokument och hänvisar till diverse auktoriteter för att bevisa det som de i själva verket redan från början har bestämt sig är den enda och rätta sanningen".
Kontrasten till dagens samhällsdebatt kan inte bli särskilt mycket större än så.
DN1,
SvD1,
Ab1,
Ab2
