På Dagens Nyheters präktiga ledarsida återfinns idag två väldigt märkliga artiklar.
Den ena handlar om UK Independence Party (UKIP), och den intar en minst sagt negativ inställning till detta parti. Partiet är enligt ledartexten "populister" som "förgiftar den nationella debatten" med "skrämselpropaganda". Särskilt tonvikt läggs, föga förvånande, på partiets uppfattning i invandringsfrågan.
Det strider mot landets intressen att "strypa inflödet av arbetskraft", kan man läsa, "vilket näringslivet ivrigt påpekar". Ser man till vad vad UKIP själva har att säga i frågan gör förvisso knappast ordet "strypa" deras linje rättvisa, men röster från det brittiska näringslivet har onekligen gett uttryck för just denna åsikt.
Det ligger emellertid nära till hands att misstänka att formuleringar som denna i grund och botten handlar mer om Sverigedemokraterna än om UKIP. Kan man inte visa att invandringen är en vinstaffär för Sverige (det är den nämligen inte), kan man alltid peka på ett land, med en välfärdsmodell väsensskild från den svenska, i vilket detta är fallet.
Så där håller det på. Den brittiska debatten om välfärdsturism misstänkliggörs och kritiseras eftersom bevisen, enligt texten, för att detta fenomen skulle vara särskilt omfattande saknas. Även detta är säkerligen sant enligt något sätt att mäta saken, men för britten på gatan räcker det förmodligen med att den brittiska polisen nyligen gick ut med uppgiften att över hälften av alla fickstölder i Londons tunnelbana begås av rumäner. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig varför britterna ifrågasätter den fria rörligheten inom EU i detta läge.
"Populistpartiet har egentligen två programpunkter: stoppa invandringen och gå ur EU", kan man läsa i artikeln. Detta är ett väldigt förklenande sätt att avfärda ett parti som själva säger sig stå för en libertariansk och konservativ linje, och som bevisligen har betydligt fler programpunkter än så.
Det vore kanske mer befogat att fråga sig hur det gick till när anhängarna av EU-federalismen fick ett sådant tolkningsföreträde att de EU-skeptiska krafterna så slentrianmässigt kan avfärdas på detta sätt. Efter det katastrofala europrojektet och i takt med att EU blir såväl mer federalistiskt som byråkratiskt, så skulle man på goda grunder kunna hävda att det snarare är de federalistiska krafterna som står för fundamentalismen i EU-frågan.
Dagens andra märkliga ledare är osignerad, men det krävs ingen större intelligens för att förstå att det är Peter Wolodarskis hand som ligger bakom. Ledaren handlar nämligen om Riksbankens beslut att "äntligen" sänka räntan till noll procent, någonting som Wolodarski i ledare efter ledare med en närmast rättshaveristisk frenesi krävt under en längre tid.
Wolodarskis argument för detta har varit två. Dels har Riksbanken, enligt hans egen tolkning, inte haft mandat att väga in hushållens skuldsättning när de har satt reporäntan. För det andra behöver ekonomin enligt Wolodarski stimuleras med just en räntesänkning.
Problemet är att Sverige har en bostadsbubbla av gigantiska proportioner, de svenska hushållen tillhör de mest skuldsatta i världen. Detta tar Wolodarski emellertid lätt på, han avfärdar striktare regler för bolån som orättvisa och uppmanar regeringen att "skynda långsamt", trots att detta är ett av de i särklass mest akuta problemen den svenska ekonomiska politiken har att hantera idag.
När Peter Wolodarski nu "äntligen" har fått som han vill finns det skäl för svenska folket att vara oroliga. Väldigt oroliga.
DN1,
DN2,
DN3,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Dag7,
Av1,
Av2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ex1,
Ex2,
Ex3
Ab1,
Ab2
