"Man tar upp arvet efter Olof Palme", kommenterar idag Ingvar Carlssons tidigare medarbetare Christer Isaksson regeringens erkännande av Palestina.
Lustigt nog har jag själv flera under de senaste dagarna slagits av precis samma tanke, men till skillnad från Isaksson har jag inte sett detta som någonting positivt. Bilden av Olof Palme som frihetshjälten som tog ställning för de svaga i världen må vara stark i Sverige, men den har inte särskilt mycket med verkligheten att göra.
När Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, demonstrerade mot USA:s krigföring i Indokina, tog han inte bara ställning mot USA:s agerande. Han legitimerade i praktiken också det nordvietnamesiska angreppskriget på Sydvietnam, ett krig i vilket den kommunistiska nordvietnamesiska diktaturen hade visat sig villig att offra civila i hundratusentals för att nå sitt mål att erövra södern.
Genom att demonstrera sida vid sida med en hög företrädare för den nordvietnamesiska regimen tog Olof Palme inte ställning mot kriget, han tog ställning för kriget men mot USA:s inblandning. Olof Palme var inte ensam, flera socialdemokrater som så småningom kom att nå ledande poster inom partiet – till exempel Mona Sahlin och Anna Lindh – inledde sina politiska karriärer med att engagera sig för den nordvietnamesiska diktaturen.
Ungefär tio år senare kom Olof Palme att bli nära vän med Zimbabwes president Robert Mugabe. Enligt gängse historieskrivning skedde detta före Robert Mugabe utvecklades till en korrupt och katastrofal diktator. Det rhodesiska bushkriget som slutade med att Mugabe blev president var dock allt annat än något rent krig. Det var en smutsigt krig, understött av bland annat Sovjetunionen och Kuba, i vilket Robert Mugabes gerilla dödade tusentals civila. När kriget var över utlystes allmänna val, och efter en valkampanj under vilken Robert Mugabes partifunktionärer ofta hotade med att krig skulle bryta ut på nytt om Robert Mugabe inte vann, blev Mugabe president.
Några år senare utbröt ett uppror i Matabeleland i västra Zimbabwe. Mugabes svar var att sända in den nordkoreatränade femte brigaden, vilket resulterade i tiotusentals civila dödsoffer. Detta kom emellertid inte att påverka de socialdemokratiska vänskapliga banden med Robert Mugabe, de fortsatte även efter mordet på Olof Palme. Under ett statsbesök i Zimbabwe sade Ingvar Carlsson 1989 – endast två år efter att slakten i Matabeleland till slut var över – att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra".
Så ja, erkännandet av icke-staten Palestina som stat – och den legitimering av såväl terrororganisationen Hamas som det korrupta och terrorhyllande Fatah, som detta erkännande innebär – är onekligen en återgång till Olof Palmes utrikespolitik. Detta är emellertid inte en återgång till en gyllene utrikespolitisk era, det är en återgång till en pinsam och obehaglig utrikespolitisk epok som borde ha fått förbli ett varnande exempel från det förgångna.
Tidigare i ämnet: "När 68-romantiken blir officiell utrikespolitik"
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
NSk5,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
LT1,
LT2,
LT3,
LT4,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Dag7,
Dag8,
Dag9,
SMP1,
SMP2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5
