I Stefan Löfvens regering började man för en tid sedan kalla sig själva för "samarbetsregeringen". Det kunde under andra omständigheter ha varit en lyckad formulering, men som landet ligger är det gissningsvis rätt få svenskar som kan höra någon referera till regeringen på detta vis utan att hånflina, himla med ögonen eller sträcka sig efter en skämskudde att gömma sig bakom.
Problemet med benämningen är att för att kalla sig för en "samarbetsregering" måste man också vara en sådan, och det är inte Stefan Löfvens regering. Tvärtom har regeringen genom sitt sätt att hantera skattepolitiken, utrikespolitiken, vårdvalet, förbifarten, Slussen och Bromma flygplats på rekordkort tid lyckats att alienera riksdagsmajoriteten å det grövsta.
Idag, med bara dagar kvar till den för regeringen så avgörande budgetomröstningen, lyckades man dessutom med konststycket att bränna ytterligare några broar. Genom att ensidigt ta beslut om att bjuda in Miljöpartiet till pensionsgruppen lyckades man inte bara reta gallfeber på de borgerliga partierna, man valde därtill att äventyra den pensionsuppgörelse som sedan 20 år varit av avgörande betydelse för den ekonomiska stabiliteten.
Man blir inte en "samarbetesregering" bara för att man kallar sig en, i synnerhet inte då man går fram som en ångvält och gör allt för att alienera sina potentiella samarbetspartners. Av precis samma anledning klingar det ständiga talet om "en utsträckt hand" falskt. Där Löfven ser en utsträckt hand ser den riksdagsmajoritet vars hjärtefrågor han trampar på två uppsträckta långfingrar.
Ännu mer ironiskt blir det av Löfvens allt mer desperata vädjanden till den icke-socialistiska majoriteten att hjälpa honom få igenom den budget han utformat tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Som Anybody noterar konstaterade Magdalena Andersson så sent som för ett år sedan syrligt att det "tyvärr inte [är] oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar". När rollerna idag är omvända, är det emellertid plötsligt enligt Socialdemokraterna oppositionens "ansvar" att stödja en budget som innebär skattehöjningar, minskad valfrihet och en urholkad arbetslinje.
I ett utslag av total brist på självinsikt hävdade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Tomas Eneroth, igår att det vilade ett "löjets skimmer" över de borgerliga partiernas kritik av regeringen. Man kan bara anta att de ständiga motgångarna och den i grund och botten omöjliga uppgiften att agera regering med en riksdagsmajoritet emot sig, har resulterat i en sådan total närsynthet att man inom partiet inte längre förmår se sig själva utifrån.
Naturligtvis är det över regeringen, inte allianspartierna, som det vilar ett löjets skimmer. "Samarbetsregeringen" har blivit till en uppvisning i lyteskomik.
Relaterat:
Anybody's Place,
Den hälsosamme ekonomisten,
Motpol,
Dick Erixon
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
NSk2,
LT1,
LT2,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
SMP4,
BT1,
BT2,
BT3,
Re1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4
