Dagens stora nyhet har varit att det pågår samtal mellan regeringen och allianspartierna om hur ett nyval skall kunna förhindras. Detta väckte stor irritation bland de många borgerliga väljare som i utsikterna till nyval sett en chans att rösta bort regeringen Löfven. Väljare som anser det vara allianspolitikernas skyldighet att omfamna den andra chans ett nyval innebär. Väljare som kräver av sina partier att erbjuda en en bättre, mer förankrad och mindre floskulös politik än vad de gjorde under höstens valrörelse.
Senare på dagen framkom det nya uppgifter som antydde att förhandlingarna inte tycktes leda någonstans. Expressens K-G Bergström beskriver samtalen som ett spel för gallerierna och personligen hoppas jag att han har rätt. Det är emellertid på sin plats att ännu en gång påminna om varför den politiska situationen ser ut som den gör, om varför Alliansen förlorade valet, om varför Stefan Löfvens budget föll, om varför ledande svenska politiker nu talar om att urholka demokratins principer.
I gårdagens inlägg hade jag med två diagram som illustrerade asylpolitiken i EU- och EFTA-länderna. Vad dessa diagram visar är inte bara att den svenska asylpolitiken är extrem, de visar dessutom att den asylpolitik som Sverigedemokraterna förespråkar är ganska genomsnittlig.
I samhällsdebatten påstås ofta att valet står mellan "öppenhet" och "stängda gränser". Denna beskrivning har emellertid väldigt lite med verkligheten att göra. Av diagrammen framgår istället att valet snarare står mellan å ena sidan en tämligen normal europeisk asylpolitik och å andra sidan en direkt extrem dito. Den extrema varianten motsvaras av den asylpolitik vi har idag.
Om Sverige, liksom till exempel Italien, hade haft en lång medelhavskust vore våra staplar i diagrammen naturliga. Vi skulle dessutom vara bundna av internationella konventioner som Dublinfördningen. Sverige har emellertid inte en lång medelhavskust, varför det blir tämligen uppenbart att det varken är vårt läge eller internationella konventioner som gjort oss till statistiska avvikelser i diagrammen. Att så är fallet är en följd av den svenska politiken.
En sådan politik hade kunnat vara en ekonomisk tillgång för Sverige om vi förmådde få denna rekordstora ström av invandrare i arbete. Det gör vi emellertid inte, tvärtom är det svenska sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrare störst i OECD. Vi kombinerar med andra ord en extrem invandringspolitik med en extremt dålig integrationspolitik, någonting som kostar väldigt mycket pengar.
Det är denna politik som för sju partier har blivit en politisk fråga överordnad alla andra politiska frågor. Det är denna politik Alliansen förlorade valet på, det är denna politik regeringen Reinfeldt prioriterade före skattesänkningar, valfrihet och arbetslinjen. På samma sätt är det denna politik som Stefan Löfven har kommit att prioritera framför högre pensioner, förmånligare sjukpenning, högre a-kassa och så vidare.
Inom båda blocken har man idag således visat sig villiga att offra samtliga sina hjärtefrågor, bara den ansvarslösa invandringspolitiken får fortsätta. Vad mer är, i dagarna har man dessutom träffats för att förhandla om hur man skall kunna göra det lättare att köra över de väljare som röstat för en annan politik.
Detta är inte ett tecken på ett friskt samhällsklimat, det är ett tecken på en politikerkår som tappat verklighetsförankringen, som blivit fartblinda och nu målat in sig i ett hörn. Den uppkomna situationen är ovärdig en demokrati, i synnerhet en sådan som ser sig som förmer än andra demokratier.
Relaterat:
Toklandet,
Dick Erixon,
Fröken Missnöjd,
Anybody's Place
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
Sk1,
NSk1,
LT1,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
SMP4,
SMP5,
BT1,
BT2,
BT3,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Dag7,
Dag8,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4
